Jag brukar inte planera vad jag ska läsa särskilt långt i förväg (även om läsandet av en hel del serier ständigt sätter fortsättningen i serien i bakhuvudet), men i sommar har jag tänkt göra det.

Lite löst är planerna 8 böcker.

Av dessa ska två vara gamla svenska klassiker (tänk Lagerlöf eller Strindberg eller möjligen någon mindre extremkänd) skrifvna på ålderdomlig eller åtminstone äldre-än-80-tal-svenska.

En av dessa böcker kommer förmodligen att vara "Hemsöborna" för den har vi här hemma och jag har hört att det ska vara en bra nybörjarbok av Strindberg. Den andra vet jag inte.

Två ska vara böcker jag har hemma, i någon av alla dessa bokhyllor här hemma.

Här har "Jokern" av Markus Zusak en nästan-garanterad plats. Fast det kan vara så att jag hellre vill läsa den på originalspråk. "Imperium" av Robert Harris som jag fick i julklapp av min bror någon gång ligger också bra till.

Två (för att två är ett magiskt nummer!) ska vara fantasyböcker, av författare jag inte läst tidigare.

Om jag undviker George R R Marin, Robert Jordan, och PC och Kirsten Cast så borde jag vara rätt säker... har läst lite trevliga tips på bra och mörk fantasy men inte kommit så långt som till att bestämma nåt än.

Två får i nuläget vara precis vilka som helst.

Tankekonversation efter skrivandet av den här punkten med mig själv:

Är det här punkten för "A Dance with Dragons" och fjärde boken i "Arvtagaren"-serien?

Nej det är det inte. Vore det inte bra att satsa på lite litteratur som inte är fantasy, till exempel ungdomsböcker du börjar bli för gammal för?

Jag vill inte läsa dem, jag vill läsa "A Dance with Dragons"! *tjurig*

Drakdansen kommer inte försvinna bara för att du väntar ett tag! Dessutom kommer den ut i juli, så du hinner ändå inte läsa ut den innan sommaren är slut.

Typiskt.

Satsa på nåt seriöst, busunge!

Eh ja, det där är ett fint exempel på hur man byter ämne i ett inlägg. Nu vidare till vädret :)

Är det någon som har några bra boktips? Eller bokvarningar? ;)

Idag läste jag ut "Feast for Crows" av George R R Martin!

Och nu måste jag gå och skriva om "Wie Licht schmeckt" för tyskan imorgon...

Eftersom jag nyss har haft läsprovet i engelska B, finns det något bättre än att skriva lite om den senaste boken jag läst ut på engelska? Nej det gör det inte!

På baksidan av boken beskrivs Breathe av Cliff McNish som en skrämmande spökhistoria. Kanske är den också det, särskilt för den mest väntade målgruppen vilket bör vara barn i samma ålder som huvudpersonen, runt 12 år.

Breathe handlar om Jack, som tillsammans med sin mamma flyttar till ett gammalt hus efteratt Jacks pappa har dött. Boken handlar också om fyra spökbarn som hålls fångna i just det huset av "Spökmodern". Det visar sig att Jack har särskilda förmågor (tänk i stil med att se spöken) oc "Spökmodern" blir intresserad.

Berättelsen funderar på livet, döden, sorg och vad som händer efter döden. Jag gillar beskrivningen av spökena jättemycket och boken var lättläst och bra.

Jag tänker inte vara mer utförlig än så. Fast jag kan tillägga att boken har väldigt fina små bilder i början på varje kapitel. De där bilderna är förmoldigen det mest obehagliga i hela boken.

Ni som inte vet vad NaNoWriMo är, kolla här: http://www.nanowrimo.org

Det här är en bit av det jag skrev i min NaNoWriMo 2010. Berättelsen hade den vackra arbetstiteln "Nataniel och CO" (helt spontant...) och då jag bara skrev utan eftertanke är den NaNoWriMo:n mest ett försök för mig själv att lära känna mina karaktärer, särskilt vampyrerna Gabrielle, Simona och Nataniel, världen de bor i och att försöka komma på en handling och konflikt. 

Det här är "kapitel" sju, det utspelar sig på morgonen efter en natt då Simona hävdar att hon sett en motsvarighet till ett spöke, det är ett utmärkt exempel på hur man försöker skriva så många ord som möjligt på så kort tid som möjligt och låter berättelsen stå stilla under tiden... eller?

Sju

”Nataniel lämnar slottet”, upplyste Simona Gabrielle om. Hon hade bara försiktigt dragit undan tyget för mörkläggning och såg en lång mörkklädd gestalt gå.

Försiktigt, för att den mer känsliga vampyren inte skulle skadas av ljuset fäste hon tyget ordentligt igen.

    ”Varför skulle han göra det den här tiden?” sa Gabrielle ”Men han har säkert sina skäl förstås.”

    Jo, och Gabrielle hade nog sina skäl att inte ifrågasätta Nataniels anledningar till att göra saker, även om de var okända. Simona höll med henne. Hennes bror hade sina skäl till att göra saker, men just den här gången skulle hon ha uppskattat om han talat om de för henne innan han gav sig iväg. Lite lugnande ord hade hon uppskattat, även om bara det faktum att dagen återvänt med sitt ljus gjorde henne muntrare.

    ”Vill ni ha frukost?” frågade Gabrielle.

    Simona skakade på huvudet. Frukost, nej tack.

    ”Jag brukar bara äta det ibland för att få känna smaken av färsk frukt”, sa hon.

    ”Jag förstår.”

    Gabrielle såg sig omkring nu, som om hon letade efter något. De hade redan diskuterat lite händelser och klarat av vardagligt prat så vad skulle de göra nu?

    ”Har ni spelat Sybero?” frågade hon sedan Simona som såg förvirrat på henne.

    ”Nej, faktum är att det har jag inte. Jag vet inte ens vad det är för något.”

    ”Väldigt bra. Det är ett brädspel, och jag får inte möjligheten att spela det så ofta”, Gabrielle log, ”jag hade nästan glömt bort att jag hade det.”

    Efter att ha hört det så hade Simona inte hjärta att tala om att hon inte var särskilt förtjust i brädspel. Fast vad kunde hon annars göra, ställa sig och se sig i spegeln i några timmar?

    ”Okej, plocka fram det då. Sedan har jag en fråga åt er, Gabrielle”, Simona såg hur Gabrielle gick bort till ett skåp och plockade fram en låda ur trä ur det. Sedan gick hon och satte sig vid bordet som stod vid rummets fönster.

    ”Min fråga är”, sa Simona när hon satte sig mittemot den andra vampyren, ”varför har ni börjat tilltala mig med ni igen?”

    Gabrielle, som höll på att plocka fram spelpjäser tittade upp. ”För att jag känner för att vara formell, och ni är slottets högsta dam.”

    ”Vi har känt varandra i otaliga år nu, Gabrielle.”

    ”Ja, och ni försöker få mig att tilltala er informellt, men misslyckas. Nataniel gillar det inte.”

    ”Gillar inte Nataniel när ni duar mig?” Simona hade aldrig hört det förut i sådana fall.

    Gabrielle ignorerade oartigt frågan och gick över till att förklara spelreglerna. På bordet hade hon lagt ut tio fyrkantiga plattor av lönnträ, fem målade i grönt och fem målade i rött, en större rund platta som var naturell och två högar med för Simona okänt antal runda brickor, hälften målade i rött och hälften målade i grönt. Det låg även några små träfigurer på bordet som verkade föreställa människor. Simona plockade upp en, och konstaterade förtjust att den hade huggtänder, om än överdrivet stora sådana.

    ”Det där är de olika raserna”, sa Gabrielle, ”man väljer en ras, människa, vampyr, eike, varulv, magiker och så vidare, och beroende på vilken man valt så får man olika spelregler. De här”, hon rörde vid en av de stora plattorna på bordet, ”är våra olika landområden. Vi har fem var som ni kan se. Spelet går ut på att bo i så många landområden som möjligt, och egentligen så ska man vara minst tre spelare men vi kan väl försöka ändå. De här mindre brickorna är våra soldater, eller invånare om man så vill.” Gabrielle dök återigen ner med sina händer i lådan, och kom upp med några slitna pergamentbitar.

    ”De här”, sa hon och visade att det stod siffror på papperen, ”är hur bra det går för en att slåss. Vi ska få tre sådana var.” Hon gav tre till Simona som tog emot och tittade på dem, det stod tio, fem respektive tolv på lapparna. Var det bra eller dåligt?

    ”Vilken ras vill du vara?” frågade Gabrielle sedan, och Simona kunde inte låta bli att kommentera.

    ”Du sa du till mig.” Det var absolut inget anklagande i hennes ton, mer en lugn positivitet men Gabrielle skyndade ändå att ändra sig.

    ”Vilken ras vill ni vara? De har alla olika svagheter och styrkor.”

    Simona funderade, och snurrade vampyren hon höll i handen. Sedan lade hon ner den och plockade upp en ny träfigur, den här var snidad på ett sätt som förmodligen skulle föreställa att den hade päls men ansiktet såg rätt så mänskligt ut.

    ”Vilka styrkor och svagheter har varulvarna?” frågade hon Gabrielle.  

    ”Låt mig tänka. Eftersom varulvar är starka, ser bra, så tror jag att de får plus när de attackerar, dubbelt så mycket som det antal pjäser de har – det är nämligen så att ens attackstyrka och försvarsstyrka bestäms både av vad som står på kortet och hur många pjäser man använder- så om jag har ett kort som det står tio på och tre varulvar så har jag styrkan sexton istället för tretton.”

    ”Okej…”

    ”Och”, Gabrielle lyste upp efter att plötsligt kommit på något, ”när de blir attackerade och ska försvara sig så får man dubbla siffran som står på kortet istället.”

    ”Vilka svagheter har de då?”

    ”Ja… det vet jag faktiskt inte. Vi får väl hitta på något eftersom. Som sagt så ska man egentligen vara minst tre personer som spelar också, gärna fler.”

    Det blev tyst ett tag. Sedan lade Simona undan varulven.

    ”Om ni väljer en pjäs så kan vi börja sedan. Det där med krafter är inte så noga”, sa Gabrielle.

    ”Vilken av de här är magikern?”

    ”Det är den här”, Gabrielle plockade upp en figur som var rätt nött. ”Den är inte helt lätt att se nej, men den har en mantel på sig – och en vandringsstav.”

    Simona tog emot figuren.

    ”Jag vill vara magiker.”

    ”Kanske har du alltid drömt om att kunna trollformler”, log Gabrielle och plockade åt sig en figur. Människan, gissade Simona att det var.

    ”Människan är ju inte precis känd för att vara den allra mäktigaste varelsen”, sa Gabrielle, ”men de är ju många. Därför får man dubblera numret på kortet om man har den, eller om det var antalet pjäser man fick dubbla”

    ”Det låter precis som på varulvarna?”

    ”Gör det? Som sagt jag kommer inte ihåg så noga”, Gabrielle såg lite obekväm ut. Sedan sträckte hon ut sina händer och föste snabbt ner allt hon så noga plockat upp på bordet ner i lådan igen. Simona hann inte hindra henne. ”Det var länge sedan jag spelade, jag tror att vi glömmer det och gör något annat istället. Vi är ändå för få personer.”

    Simona kommenterade inte, men hon undrade varför Gabrielle ändrat sig så plötsligt. Hon gjorde det ibland och Nataniel hade tidigare, för åratal sedan, bett Simona att ha överseende med det. Men varför? Hon såg på medan Gabrielle lade undan lådan igen och kände lite sorg för sin vän. Kanske hade Gabrielle inte spelat det där spelet ända sedan hon kommit hit. Kanske förde det med sig minnen av svurna tider och personer hon känt för länge sedan?

    Simona visste inte mycket om Gabrielles bakgrund. Nataniel hade varit ute på resande fot, de hade nyligen flyttat till den här staden och inte riktigt fått känslan av hem än och kanske var det därför han hade rest, och när han kommit tillbaka hade han haft Gabrielle med sig. Det var inte första gången som han förde med sig en okänd kvinna som skulle bo med dem, men enligt Simona var det en av de bättre gångerna. Gabrielle var vänlig och livlig, varken olycklig eller mordlysten eller högfärdig som så många andra av kvinnorna Nataniel tjusats av. Det hade varit roligt att veta mer om hennes bakgrund. Hur länge hade hon varit vampyr till exempel? Det var en väldigt personlig fråga att ställa till en icke-född vampyr, men någon gång hoppades Simona kunna komma tillräckligt nära Gabrielle för att hon i förtroende skulle berätta sådana personliga saker. Och anekdoter från sitt tidigare liv. Som det var nu kunde Simona bara tiga, hoppas att det inte var Nataniel som var orsaken till Gabrielles vampyrism eftersom hon hade så svårt att se honom som skapare, och se fram emot en eventuell framtid där hon stod Gabrielle närmare.

    ”Simona”, Simona rycktes ur sina tankar och såg på Gabrielle, som satt sig ner mitt emot henne igen.

    ”Ja?”

    ”Jag hoppas ni inte tar illa upp av att jag frågar, men jag har funderat på det här, och ni verkar lugnare nu.”

    Det var en inledning som inte bådade gott men Simona såg lugnt på och lyssnade medan Gabrielle fortsatte tala.

    ”Ni sa att ni såg Viola… hur såg hon ut?”

     ”Jag vill helst inte tala om det, men för er kan jag väl. Hon såg ut som hon gjorde när hon levde, bara det att… hon såg mer livlös ut. Mer sliten. Och hennes kläder var trasiga.”

    ”Sa hon något?”

    ”Nej det gjorde hon inte”, Simona kom på att Gabrielle inte hade hört hennes korta redogörelse för Nataniel. Skulle hon vara tvungen att dra allt igen? Dessutom så ville kanske inte Nataniel att hon diskuterade det här med Gabrielle, det var ju han som bett henne att gå. ”Faktum var att det kanske inte alls var hon. Det kan ha varit någon ungdom från staden som gått fel eller något.” Hon försökte sig på att le men förstod att det inte gick så bra. ”Jag vill verkligen inte tala mer om det.”

    Gabrielle såg förstående på henne, även om Simona själv förstod att hon inte alls förstod. Hur skulle hon kunna göra det? Hon hade inte varit där, hon hade inte känt rädslan.

    Det var ovanligt att bli rädd för en vampyr. För länge sedan hade Simona själv varit den som andra fruktade i mörkret, men det hade inte hjälpt därute med Gilbert. Hade hon tydligt sett att den skrämmande varelsen var en annan vampyr, en varulv, ett spöke eller till och med en eike – som förstås inte alls såg ut på det sättet – så hade hon varit lugnare, det var hon säker på. Det var ovissheten som var skrämmande. Hon hade ingen lust att försöka förklara det här för Gabrielle.

Fast hon hade ingen lust att vara själv heller, inte ännu.

    ”Kanske skulle vi kunna gå till porträttsalen?” föreslog hon istället. Gabrielle såg svagt tveksam ut.

    ”Den salen vill jag helst bara besöka en gång vart hundrade år.”

    ”I sådana fall så får ni vänta vad, tusen år? Innan nästa gång menar jag. Själv känner jag inte för att vänta så länge.”

    ”Vi skulle kunna spela tärningsspel istället.”

    Simona insåg att hon inte skulle få med sig Gabrielle någonstans just nu. Dessutom skulle det bli enklare för Nataniel att hitta de båda två om de stannade här. Därför nickade hon.

    ”Som ni vill, vi stannar här och spelar tärningsspel.”

-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*

Bloggen är vare sig bortglömd eller nedlagd, trots lite tunt med inlägg senaste tiden. Det kommer förmodligen bli lite tunt framöver också eftersom skolarbete och annat svämmar över alla bräddar just nu. Men jag har ändå något att skriva om eftersom jag nyligen läst ut två böcker. Fantastiskt.

I väntan på recensionerna på de två böckerna tänker jagslå ett slag för "Game of Thrones", HBO-serien som bygger på första boken i den fantastiska bokserien "Sagan om is och eld" av George RR Martin. Den kommer till Sverige via Canal+ Series imorgon (kl 20.00 har jag läst någonstans), men tre avsnitt har redan kommit ut i USA och det ser bra ut...

Det andra jag tänkt göra kommer lite senare och är lite mer ego....