Egentligen brukar jag mest läsa låneböcker från biblioteket... men på sistone har det blivit en del böcker som faktiskt har sin hemvist här hemma i huset också. Som till exempel denna, Fallen av Lauren Kate.

Fallen är en av böckerna i den nya trenden som så sakta vandrar fram efter vampyrromanserna... nämligen böcker om romanser med fallna änglar! Oftast verkar det vara så att kvinnan i romansen (för det är självklart en man och en kvinna, tänkte du nåt annat?) är en vanlig dödlig, medan mannen är en fallen ängel. Så är det i alla fall i denna bok.

Kvinnan i Fallen heter Luce, eller egentligen Lucinda vilket är ett namn jag älskar, och i början av boken blir hon skickad till en särskild internatskola för problemungdomar efter en väldigt hemsk händelse. Av någon anledning som hon själv inte förstår så känns det som att hon har träffat en av killarna som går där förut. Men det kan hon väl inte ha gjort?

Jag tycker av någon anledning inte så mycket om den här boken. Jag avskyr den inte heller, men karaktärerna är aldrig särskilt roliga (alltså intressanta), trenden med tjejer som hotas och måste välja mellan farliga killar är jag inte så förtjust i, och i slutet eskalerar historien något fruktansvärt. Trots det så tyckte jag när jag läste just slutet att om jag läser fortsättningen av boken så blir det kanske bättre, för då kanske jag får lära känna karaktärerna mer och får någon förståelse för hotet.

Varför ska alla fantasyböcker bara vara delar av serier där första boken bara bygger upp saker?

Så jag (eftersom jag ger betyg på böcker) ger den här boken en tvåa. Samtidigt som jag gärna läser vidare i serien om jag har tid och tror att den kan bli bättre. Författaren har i alla fall ett finare språk än PC Cast har i House of Night-serien...

Boken har i alla fall en väldigt snygg framsida! Helt i min smak!

(Och det är dubbla exemplar av den för att det ska spegla 2 av 5)

Det här inlägget inleder en serie något kortare inlägg (bra?) om böckerna jag läst i sommar men inte skrivit om.

"Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" av Jonas Jonasson är en bok som min bror fick i julklapp, och som man har hört en massa om. Om inte annat så har den en väldigt intressant titel.

Upplägget är såhär: Allan Karlsson vill inte stanna på ålderdomshemmet han är på, så på sin hundrade födelsedag stiger han upp tidigt och sticker genom fönstret och så vidare ut i världen, strax har han både poliser och kriminella jagandes efter sig. Vissa kapitel handlar om Allan och hans följes händelser i nutid, vissa kapitel handlar om det händelserika liv Allan levt innan han hamnade på ålderdomshemmet. Ett extremt skruvat liv där han snubblar över extremt många världshändelser, rätt kul om man kan lite av sin 1900-talshistoria.

Jag gillade språket i boken, det var inte vackert och poetiskt men jag tycker att det användes på ett sätt som stämde bra överens med Allan Karlssons personlighet, hur han tar allt med en axelryckning och ogillar folk som tror sig vara bättre än honom. Vissa delar av humorn och handlingen gjorde mig illa till mods, särskilt i början (minispoiler: Jag har svårt för när folk dör av misstag och alla bara rycker på axlarna åt det), men jag gillade de historiska delarna väldigt mycket.

Vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta det här... "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" är en intressant bok och roande läsning, men humorn uppskattas nog inte av alla, och den som väljer att läsa en annan bok istället har inte gått miste om så mycket.

Boken får tre av fem av mig.