Av dessa:    

Får man detta:

(Fast inte nallen då...)

Vad ville jag säga med det?

Jo, att jag byggt klart och rivit pusslet jag fick av brodra mi i julklapp. (Som alltid med lite hjälp av systra mi, då.)

Nu tänker dammsuga mitt rum, ringa Rebs för att tillbringa delar av eftermiddagen/kvällen med henne och äta något. I lite okänd ordning.

Känslan av vemod när man börjar riva ett pussel som man byggt på i över två månader* och till sist färdigställt, är svår att beskriva. Antar att det går att jämföra med att dra ut (eller vad det heter när man förvandlar allt till endast tråd igen) en tröja man stickat på så länge och just blivit klar med, eller att radera ett Word-dokument med egenskriven text, genom att endast hålla in backstegsknappen. Annars kan man ju radera ett Word-dokument med endast två knapptryckningar och då blir det inte helt jämförbart.

Pusslet som den här situationen senast uppstod med var ett 1000-bitars målat av "Victoria Francés" en kvinna med helt fantastiska motiv i gotisk stil. Köper gärna fler liknande pussel.

Det här motivet, eller ja, det där är ju bara en bit av det men resten är lite kläder och beige bakgrund med blodfläckar, fick mig inspirerad nog för att byta berättelse på min NaNoWriMo (http://www.nanowrimo.org för med info om NaNoWriMo) till att handla om vampyrer istället för änglar och demoner. Jättestor skillnad *hosthost*

Men det är klart, man måste riva pussel för att kunna börja på nya, särskilt om man ska vara på samma pusselmatta. För mig blev det ett av Pandaförsäljningens helt underbara runda 500-bitars pussel. Det var dock klart efter två dagar, och det blev inte lika vemodigt att ha sönder det. Det står tydligt att Pandapusslena är väldigt vackra och roliga men på grund av sin form och storlek inte särskilt utmanande.

Och såhär ser ett "pandapussel"ut i all sin runda glans.      

*Och byggt på i två och en halv månad innebär vissa pauser förstås.