Jag hajade inte till när jag såg den här boktiteln. Det borde jag ha gjort, för att leva upp till min besserwisserstil när det kommer till svenska språket. För det heter ju inte "dåligaste", utan "sämre", eller hur?

Just sådana tankar som hur vi var och en tycker oss veta hur språket ska vara, att vi vill frysa fast det i en form trots att det ständigt förändras och bör förändras, är en stor del av det som Fredrik Lindström skriver om i den här boken. Han har egentligen skrivit ett 220 sidor långt debattinlägg om Sveriges underbara svenska, och hur viktigt det är att vårda språket - fast inte på så sätt att man motarbetar alla förändringar. Jag kommer även att komma ihåg hur han talar om skillnad mellan skriftspråk och talspråk, och att det faktist är talspråket som är det ursprungliga och kanske även det "rätta" även om vi har svårt att tänka oss det ibland.

Det här är en helt klart tankvärd bok som jag kommer att ha med mig, både när jag i huvudet rättar folk som felanvänder ord, och när jag kommer på mig själv med att använda helengelska uttryck eller rätta saker som faktiskt inte behöver rättas.

Sjukt kul med språk! Någon som mer avhandlar svenskans utveckling de senaste tusen åren eller så ska jag definitvt ta med på min läslista.