"Flicka med pärlörhänge" (av Tracy Chevalier) är inte den sorts bok jag skulle läsa i vanliga fall. Den är lugn, med en nästan tråkig utstrålning och inte mycket spänning eller övernaturliga saker.

Nu fick jag boken i julklapp. Julklappsböcker måste man läsa.

Den var bättre än jag trodde, när jag väl kommit igång. I början av boken är huvudpersonen sexton år gammal och för att tjäna ihop pengar till sin familj tvingas hon ta jobb som hushållerska (vet inte om det är rätt yrkestitel egentligen) hos konstnären Vermeer och hans familj. Där spelar hon en viss roll i tillkomsten av Vermeers tavla "Flicka med turban" som även utgör framsidan för i alla fall mitt pocketexemplar av den här boken.

"Flicka med pärlörhänge" är en vardagsskildring och därför är det lätt att tycka att det inte händer någonting. Samtidigt så händer det ju så mycket, och det som händer är stort, även om det kan komma lite krypande och inte är en drake som störtar in genom taket. Relationerna och personerna känns verkliga. Att Griet, huvudpersonen, börjar boken i samma ålder som jag är i nu gör att jag inte lyckas missa tankar som "hur skulle det ha varit om jag levt för 400 år sedan".  

Sammanfattningsvis så tycker jag att det här var en trevlig bok att läsa. Jag gillade att få vara i 1600-talets Holland för några hundra sidor, även om jag inte är sådär överdrivet förtjust i 1600-talets Holland.

Jag orkar inte ta kort på boken... men eftersom betygssättning är lite roligt så får boken 3-3,5 i betyg (där 5 är max såklart).

Hjälp, det var ju i januari som jag skrev sist på bloggen (bortsett från publicerandet av Ondskan-inlägget (ett inlägg jag skrev -nästan- klart redan i januari). Men läst har jag gjort och nu ska jag försöka komma ikapp lite.

Först och främst; "Fatta eld" (originaltitel: "Catching Fire") är andra boken i en serie av författaren Suzanne Collins. Den utspelar sig i en dyster framtid, i ett land som är uppdelat i tolv distrikt. Många av distrikten lever under förhållanden som påminner om medeltida, dock inte de som bor i huvudstaden. Varje år arrangeras en i tv direktsänd tävling där två ungdomar från varje distrikt tvingas tävla. Tävlingen går ut på att ungdomarna ska döda varandra tills bara en återstår... Första boken i serien heter "Hungerspelen" och är otroligt bra. När jag skriver om handlingen i den här boken kommer det att innehålla spoilers från första boken.

SPOILERVARNING (till Hungerspelen)

Handlingen i "Fatta eld" tar vid strax ett år efter att "Hungerspelen" slutade. Katniss och Peeta ska ut på en segrarturné genom alla distrikten där de uppfattar en nästan upprorisk stämning, och självklart kommer presidenten med lite obehagliga överraskningar. Hur det blir när årets Hungerspel drar igång, det vet ingen...

SLUT PÅ SPOILER

Att berättandet är i förstaperson och nutid är jag inte van vid, men det stör bara i några rader sedan är jag fast inne i handlingen. Boken är spännande, handlar om ett dystopiskt samhälle (vilket jag älskar) och är överhuvudtaget en otroligt bra och spännande bok för ungdomar!

Boken får fyra beskärda framsidor av fem möjliga. Kanske till och med fyra och en halv.

Jag ber om ursäkt för eventuella fel som kan bero på att det ändå var så länge sen jag läste boken...

Jag trodde att jag visste mer om Jan Guillous "Ondskan" än jag egentligen visste tydligen. Det jag trodde mig veta var att han blev misshandlad av sin styvfar och av någon anledning blev ivägskickad till en internatskola där han blev misshandlad och mobbad. Jag hade delvis rätt självklart men definitivt inte helt rätt.

Erik, huvudpersonen i boken, blir regelbundet misshandlad av sin pappa. Detta har lett till att han blivit väldigt tålig mot smärta och väldigt duktig på psykologiska saker kring misshandel och våld. Erik är ledaren för ett halvkriminellt gäng i sin skola och kungen i klassen, men blir relegerad.

Då får han istället börja på en internatskola full av rikemansbarn som styrs med något som kallas "kamratuppfostran" men som Erik egentligen upptäcker inte är något annat än våld och tyranni. Erik bestämmer sig för att kämpa emot.

Jag brukar inte skriva så långt om handlingen i böcker i vanliga fall, så jag hoppas att det inte blev för mycket.

Hela boken är skriven i tredjeperson, ur Eriks synvinkel men med väldigt mycket objektivt berättande. Det blir som att Guillou håller en lång föreläsning varenda gång han tänker och han förklarar det mesta. För mig gör det både att jag blir inte blir så emotionellt påverkad av boken, samtidigt som jag oroar mig en del för stackars Erik och hans psykiska problem.

Boken var bra och att läsa den var inte  bortkastad tid. Samtidigt har jag läst böcker jag tyckt mycket bättre om.

Ondskan får tre av fem.. böcker?

På svenskan i skolan fick vi i uppgift att läsa en bok. Ingen särskilt farlig uppgift, särskilt då vi inte verkar vara tvungna att skriva en milslång bokanalys efteråt. Vi hade sex böcker att välja mellan. Jag hade tänkt ta "En komikers uppväxt" men de framtagna exemplaren av den var slut när jag skulle välja så då tog jag "Ondskan" av Jan Guillou istället.

Anledningar till det är:

3. Det är en bok man "måste" ha läst

2. Man har hört att den ska vara bra.

1. Den börjar "Slaget träffade" och det längsta utkast jag någonsin skrivit (NaNoWriMo) börjar "Det första slaget träffade". Således verkade det finnas likheter mellan berättelserna och jag bör lära mig en del om att slåss om jag ska renskriva mitt långa utkast :)

Ettan är alltså den viktigaste anledningen.

Jag har läst två böcker de senaste dagarna. Den ena är "Ondskan" av Jan Guillou som jag läste ut igår. Den andra är "Fatta eld" av Suzanne Collins som jag börjat läsa nu. Böckerna har inte så mycket gemensamt. De hör till olika genrer, har väldigt olika huvudpersoner och olika berättarstilar. Det enda de har gemensamt är att de är hemska - och handlar om förtryck.
I "Ondskan" är förtrycket ganska nära. Det är i Sverige, det är en skola och det är misshandel. Det är också en misshandlande pappa. Men ändå så blev min läsupplevelse inte så känslosam, och det hemskheter som beskrevs kändes avlägsna. Bra bok ändå, förstås.
I "Fatta eld" så är förtrycket avlägset. "Fatta eld" är en science fiction som utspelar sig i framtiden och bara det borde göra saken överlägsen. Men så blir det inte. Kanske för att våldet är så hemskt stort. Kanske för att om man gör uppror är man ingen Erik som gärna får en massa skador bara han stått upp för sig själv. Gör man uppror blir man dödad. Även om man inte gör uppror lever man i skräck och kan bli dödad, via Hungerspelen (vilket en annan bok - den första i denna serie - heter).
Ja, poängen är att jag just läst halva "Fatta eld" fastän jag många gånger tänkt "bara till nästa kapitel" och att det brinner i bröstet.

Det finns de som säger att böcker bara är dumt eftersom det är en verklighetsflykt. Istället för att läsa om andra som blir kära och vinner fotbollsmatcher eller gör en massa saker så borde man själv gå ut i livet och uppleva dessa saker. (Är det fantasy och man flyger omkring på drakar eller så beskrivs det gärna som barnsligt.) Till viss del stämmer det här.
Sen finns det vissa saker som man inte kan/vill uppleva i verkligheten men ändå kan få en viss förståelse för genom böcker. Dessa saker kan vara alltifrån att bli mobbad i skolan till att bli våldtagen till att drabbas av ett krig till att leva i en hård diktatur. Visserligen kan man också läsa dokumentärböcker om detta - men den skönlitterära berättelsen har en annan förmåga att förflytta läsaren in i handlingarnas centrum och känslor. Man bör inte underskatta fiktion helt enkelt. Oavsett om det är "IRL" eller fantasy, eller science fiction.

Såhär går det om man läser för bra böcker och känner för att skriva av sig! Nu borde jag väl bara omsätta känslorna i handling. Skänka pengar till Haiti skulle kunna vara en början. Liten på jorden...

Bok nummer tio i Darren Shans "The Darren Shan Saga" följer de tidigare böckerna på så sätt att en slags ny historia påbörjas (var tredje bok). Fortfarande måste vampanezlorden självklart besegras, men den historien har hamnat i bakgrunden för en annan fråga: Vem var/är Harkat egentligen?

Detta konstiga avbrott från huvudhandlingen gör att boken inte blir så bra som jag förväntat mig. Jag vill ju få veta hur det ska gå på vampanezejakten! Istället får jag detta korta och konstiga mellanspel i serien.

Självklart har boken sina bra sidor också, karaktärerna är i livsfara lika ofta som tidigare och berättandet har inte ändrats. Jag erkänner även att jag faktiskt tycker att det är lite roligt att försöka lista ut vem Harkat är (även om man inte riktigt har så många att välja på när man ska gissa... jag valde dock fel alternativ!)  och boken är helt klart läsvärd. Den känns som en transportsträcka och en oviktig punkt i handlingen - men vem vet om det kommer att vara viktigt framöver vad som här händer? Om man är väldigt förtjust i Harkat Mulds så kan man förstås inte bli missnöjd. Faktum är att jag också är ganska glad över något som händer...

Om betyg ska ges: Tre vampyrtänder. Av fem. ^^

Insåg just att jag glömde bort att ta kort på den här boken... men det går nog inte världen under av. Jag har också insett att detta inlägg kommer även det att behandla serien till stor del, och mindre om den enskilda boken i serien.

"Så grydde hämndes timme" av författaren John Marsden är en bok i serien "Imorgon när kriget kom". Serien går ut på att några ungdomar åker ut och campar i vildmarken och sen när de ska åka hem så märker de att allt är förändrat. Australien har blivit invaderat och ingenting kommer någonsin att bli som förut.

SMÅ SPOILERS I DETTA STYCKE  för den som inte läst något ur bokserien förut. "Så grydde hämndens timme" är ungefär lika bra på att fånga känslor och stämningar som de tidigare böckerna i serien, väldigt bra alltså. Jag trodde nog att krigs- och gerillatemat skulle vara uttjatad vid det här laget och även om det känns lite så ibland så klarar sig boken bättre än vad jag trodde. Det händer en massa saker i alla fall och alltid är ungdomarna i fara... håhå jaja...

INGA SPOILERS:

En sak som jag tycker är bra med den här serien är att händelserna på så många sätt känns verkliga trots att de är skönlitterära. Det är krigets fasor och det är hemskt och skildras på ett enligt mig bra sätt. Det är heller inte bara våld, utan ungdomarnas relationer ges också tid och de har en fantastisk anpassningsförmåga (vilket jag tror att människor har). Att bokserien är skriven i förstaperson, med Ellie som berättare, tror jag också är väldigt bra. Hon kan dra till med minnen som gör att hon känns verklig och när hon beskriver förändringar och beteenden hos de andra karaktärerna känns det mer verkligt än om en berättare skulle göra det. Tycker jag.

En sak som också gör boken väldigt intressant är igenkänningsfaktorn. Trots att jag inte bor i Australien och har får så liknar jag de här ungdomarna på vissa sätt. Jag har nämligen ingen erfarenhet av krig och en trygg känsla av "det där kommer aldrig att hända mig"...

Första boken som lästes ut i år blev den nionde boken i serien ”The saga of Darren Shan”. Serien handlar om halvvampyren Darren Shan som blir inblandad i ödesmättade händelser för världens vampyrer, skulle man kunna säga. Författaren ”heter” även han Darren Shan och alla böcker är skrivna i förstaperson.

Efter att ha läst de första sex böckerna av seriens tolv, hade jag uppfattningen att man nog skulle kunna dela in bokserien i fyra olika delar. De tre första böckerna hänger ganska väl ihop med varandra, och så gör även de tre nästkommande. Jag tycker fortfarande att det känns så, samtidigt som varje bok har sin egen historia och alla hänger samman i en tydlig enhet.

Sagan om Darren Shan har många bra egenskaper i egenskap av bokserie. Den är lättläst -något jag uppskattar då jag läser på engelska – originell och full av fantasi och fantasiska händelser. Trevliga karaktärer finns det också gott om.

”Killers of the dawn” lever upp till mina förväntningar på den. Boken är inte precis världsomvälvande, men riktigt god underhållning. Jag satt och gissade vad som skulle hända och fick både rätt och fel. Nu har jag kastat mig över nästa bok i serien för att få veta vad som händer!

Något som kan vara lite negativt med hela serien är att den är ganska sagoaktig. Dock inte sagoaktig på ett sätt som att allting är ljust och rosafluffigt hela tiden – det är snarare grått och hårt – men karaktärer och hur de handlar och är och hela världen förvirrar mig ganska mycket. Det blir lätt så när man ska försöka ha in för mycket övernaturliga saker i vår vanliga värld.

Sammanfattningsvis så är serien ”The Saga of Darren Shan” något jag rekommenderar till alla fantasyläsare. Tolv böcker – där alla ligger runt 200 sidor – om Darren Shans äventyr bara väntar på att bli upptäckta! För den som inte vill läsa på engelska finns serien även i svensk översättning, men då får man vänta på att de sista böckerna ska ges ut.

OM man ska betygsätta böckerna så får denna bok 3,5 av 5. Som serie och underhållning räknat skulle det nog bli lite högre ^^ (och det här inlägget är ju egentligen tillägnat serien, inte boken).