Senaste inläggen

Av bokpussel - 15 februari 2013 17:45

 

Herdepojke drömmer samma dröm två nätter i rad, om en skatt vid pyramiderna långt borta. Får budskapet att finna och följa sitt livsöde och ger sig ut på en lång resa i Världsjälens tecken. Det är den korta och fullständiga förklaringen om vad Alkemisten av Paul Coelho handlar om. 


Jag har svårt för berättelser jag finner moraliserande och alltför uppenbara. Det är anledningen till att jag ogillade den sista boken i Narnia-serien och det är den största anledningen till att jag inte gillar den här boken. Alls.

I grunden är det en saga, med en sagas förenklingar, och med ett budskap som tydligt bankas in i huvudet på läsaren. Samtidigt är den längre än en typisk saga, och därför bankas budskapet in igen, igen och igen. Jag tycker heller inte om budskapet, vilket förstås gör att jag blir mer irriterad än om jag skulle hålla med. Att den enda kvinnliga karaktären som förekommer är en "vänta på mannen medan han uppfyller sitt livsöde och var en del i hans belöning"-karaktär (något jag också verkligen ogillar, det är alltför vanligt i berättelser och genom historien med för den delen) ökar verkligen inte min uppskattning. 

Jag skulle inte rekommendera Alkemisten till någon.

Jag vet att det finns många människor som håller den här boken högt, och jag kan ändå förstå det. Jag antar att de helt enkelt inte stör sig lika mycket på övertydliga budskap i böcker, och ser den här bokens budskap som något positivt (alternativt uppskattar berättarstilen vilket jag inte kan göra då jag stör mig för mycket på andra saker). 

Jag har läst en bok av Paul Coelho tidigare, Veronika bestämmer sig för att dö, och den uppskattade jag mer. Författarens egna övertygelser lyste inte igenom riktigt lika tydligt där, och den kändes originell. Min enda behållning med Alkemisten var istället de referenser till bibeldelar jag kände igen, och så det faktum att den var ganska kort och jag därför snabbt fick lägga till en till bok till årets läsning. 

Av bokpussel - 2 februari 2013 18:45

Detta blir det första sammanfattande månadsinlägg jag skriver, så det är nog lite trevande. 

 

I januari hade jag tre mål:


  • Läsa ut minst två böcker av följande: Jonathan Strange & Mr Norrell, Ringaren i Notre Dame, Rubinrot, Patient 67
  • Publicera en nyskriven bokrecension på bloggen
  • Fixa bok till den lilla bokcirkeln

Jag ger mig själv godkänt på alla punkter. Jag läste ut Jonathan Strange & Mr Norrell och publicerade någon slags recension på den, läser Amerikanska Gudar i bokcirkeln, och läste visserligen bara ut halva Ringaren i Notre Dame, men då den var uppdelad i två böcker räknar jag den ändå som en bok och som godkänt. Jag är enväldigt domare här och det är underbart!


De tre böcker jag läste i januari:

Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke (5/5)

Pojkarna av Jessica Schiefauer (3/5)

Ringaren i Notre Dame Del 1 - Narren av Victor Hugo (Betygsätter delarna tillsammans senare)

 

Det har hittills inte blivit av något med min läshalvtimme som jag skulle ta. Hade helt glömt bort den. Är ändå hyfsat nöjd med att ha läst ut tre böcker och påbörjat en fjärde och femte. 

 

I februari hoppas jag kunna läsa lite fler böcker med kvinnliga huvudpersoner... är lite less efter Alkemisten och Jonathan Strange & Mr Norrell, som båda satte kvinnor i positionen att vänta på och stödja sin man. Ringaren i Notre Dame är såklart inte mycket bättre och knappast Amerikanska Gudar heller (även om alla uppräknade förstås inte är lika illa på illaskalan). 

 

 

Nya mål för februari

 

  • Läsa ut Alkemisten
  • Börja läsa Rubinrot
  • Läsa Ringaren i Notre Dame Del 2 - Upploppet
  • Fortsätta läsa Amerikanska gudar (Ja, detta är en viktig punkt...)
  • Publicera minst en bokrecension/bokreflektion/bokanalys (allt beroende på hur ambitiös jag känner mig)

 


Av bokpussel - 31 januari 2013 19:30

Jonathan Strange & Mr Norrell är en rätt mysig fantasybok av Susanna Clarke. Den utspelar sig i England i början av 1800-talet i ett slags parallellt universum, det är vårt men det finns magi. I bokens början har det dock inte funnits riktiga praktiserande magiker på hundratals år, utan magi är något folk studerar i böcker rent teoretiskt.

Fram stiger då Mr Norrell, som vill använda sina krafter i kriget mot Napoleon och är mycket stolt över att vara Englands enda magiker. Tills han får sällskap av Jonathan Strange. 

Och någonstans i kulisserna finns kanske John Uskglass, Korpfursten, som förde magin till England för så många år sedan och sedan försvann...

Jag har läst att ganska många personer tycker att den här boken skulle ha tjänat på att kortas ned en del*, men jag håller inte med. Jag tycker det är skönt med en bok som tar tid på sig, som bygger upp en historia som är spretig och stor som den här är. Varje lite fotnot kanske inte tillför något direkt till handlingen, men något till världen och annars tycker jag att det mesta hängde ihop bra, saker hände och saker fick konsekvenser. 

Med det sagt tog det ett tag för mig att komma in i boken. Första halvan var visserligen bra och rätt skön att läsa men det var sista halvan av boken som fick mig att förälska mig i den. Så pass förälskad att jag har svårt att kritisera den. 

Framförallt tycker jag att Susanna Clarke bygger upp en fantastisk stämning och värld, med hjälp av fotnoter och beskrivningar blir det både mysigt, underhållande och spännande och till viss del realistiskt. Artonhundratalets England framstår som en underbar plats att vara på, trots sin hemskhet. 

Karaktärerna är ofta beskrivna utifrån ett fåtal sidor, men blir trots det inte platta (gäller större karaktärer), och jag känner med dem. Jag brydde mig om karaktärernas öden, särskilt mina favoriter förstås, och verkligen avskydde de karaktärer jag avskydde. (Jag tror aldrig att jag tidigare önskat en bokkaraktärs död så starkt som jag gjorde under läsningen av den här boken.**)

Min enda invändning mot boken är då detta: Bristen på kvinnor och hur dessa skildrades***. Nu förlåter jag boken en del på grund av stämningen och miljön, men den här boken känns som att den skulle fungera som ett strålande exempel på när det bara finns med kvinnor som "plot points" (bra svensk ord för detta?) snarare än karaktärer. 

Sammanfattat är Jonathan Strange & Mr Norrell en både bra och lite annorlunda fantasybok som är väl värd sina många sidor. Har sett den beskriven som fantasy möter Jane Austen, så nu är jag förstås sugen på att läsa Pride and Prejudice som står i bokhyllan...

 

Om man ska göra det riktigt lätt för sig och sätta betyg, så får den Jonathan Strange & Mr Norrell fem av fem möjliga engelska magiker. 

*Inbunden tror jag boken är runt 800 sidor, min pocket var 1006 sidor. Eftersom det är en ensamstående fantasybok är det väl egentligen inte så långt. Fantasy har ju en förmåga att alltid innebära långa serier, eller åtminstone trilogier.

**Eftersom boken är så lång innebar det att mycket tid spenderades med tankar som "snälla, slå honom hårt i huvudet med en spade nån gång!" och "GAH Stoppa honom någon! Snälla!". 

***Det fanns tre kvinnor i boken som kan räknas som relevanta, återkommande karaktärer. Dessa var endast viktiga för sin plats i handlingen/huvudpersons relation till dem och fick inte personlighet. Nu spelade boken mycket på karaktärstyper snarare än komplicerade tredimensionella porträtt av alla mindre karaktärer, men kontrasten mot de manliga karaktärerna var ändå tydlig. 

Av bokpussel - 13 januari 2013 23:00

Tog tag i saken ikväll och läste ut Jonathan Strange & Mr Norrell! Fantastisk känsla, fantastisk bok! 

Återkommer förhoppningsvis med en lite utförligare recension senare, men just nu ville jag bara ha något ställe att vara okritiskt lycklig på. 


Älskar att den var så lång att det faktiskt fick förekomma utveckling. Att tänka på hur första kapitlet började och sedan allt som hände efter det...

Älskar de tecknade bilderna i boken.

Älskar sättet boken var uppbyggd på, med fotnoter och kringhistorier. Oviktigt för handlingen kanske, men mycket viktigt för stämningen. 

Älskar Childermass. Älskade honom från andra gången han var med i boken. Det är bra!


För en gångs skull ska jag försöka undvika filmatiseringar och recensioner ett bra tag framöver och bara vila i den här känslan.


Nu ska jag gå och läsa profetior och försöka pussla ihop dem med vad som hände. 


Av bokpussel - 11 januari 2013 19:45

Jag fick just en galen tanke: Jag måste läsa om Alanna-serien! 


Shit. (Även om jag får erkänna att det kanske inte är en så galen tanke egentligen...)


Skriver det här så jag kommer ihåg det. 


Alanna-serien heter egentligen Lejoninnans sång (bara en sån sak, det är ett underbart vackert namn) och är skriven av Tamora Pierce. Den första boken jag läste i serien var faktiskt inte den första utan den andra och det var i lågstadiet någon gång. Min syster vann den på ett lotteri i skolan. De efterföljande åren läste jag så de andra tre böckerna, hade även högläsning(!) i bilen ur en av böckerna för min familj (alltså återkommande, från punkt A till punkt B, även om jag inte är säker på om jag läste ut hela boken eller inte). Lejoninnans sång är helt enkelt en av de stora bokminnena från min barndom.


Sen kom ju en annan serie in i mitt liv någon gång i mellanstadiet, nämligen Sagan om is och eld av George RR Martin och jag har alltid tyckt att serierna liknar varandra en hel del. Även om de förstås riktar sig till helt olika åldrar. 


Exempel på likheter:

  • De utspelar sig i ganska lika världar. Huvudpersonerna i båda serierna bor i någon slags europeisk medeltid, och av någon anledning vill jag se likheter mellan ett visst ökenfolk och dothrakierna. 
  • Det är krig. Åtminstone i en av Alanna-böckerna. 
  • Det finns någon slags realistisk känsla i båda serierna, även om George RR Martins böcker förstås är mycket grymmare så ingår våld, sjukdom och kanske till och med sex (jag kommer inte riktigt ihåg) även i Alanna-serien.
  • I båda serierna får karaktärer panik över att de får mens för första gången, om än av olika anledningar
  • Det finns mystiska hus med mystiska odöda i båda
  • Både innehåller en misslyckad kung... min bror har någon gång skämtat (eller kanske var han seriös, vad vet jag) om att skriva en lista på misslyckade 

Hm, kanske är likheten mest bara i mitt huvud och säkert har det faktum att Alanna nog är den första serie i samma stuk (med riddare, misslyckade kungar, klassisk fantasyvärld som är lite komplicerad) som Sagan om is och eld jag har läst gjort att jag vill dra ihop dem. Alanna har dock en del gemensamt med flera karaktärer i Sagan om is och eld: 

  • Arya. Alanna vill bli riddare! Hon lever ju gömd som pojke för att kunna uppnå det här målet till och med...
  • Daenarys. För även Alanna reser iväg till mystiska länder, blir lite ledare och är i händelsernas centrum.
  • Jon Snö. Vad händer i början av första boken? Jo, Alanna åker iväg för att bo på ett slags mansexklusivt internat med en massa pojkar/unga män som ska lära sig slåss. Där vill hon bevisa hur duktig hon är. Oja.
  • Nja, det är nog mest Jon och Arya ändå. Fast mest är Alanna nog Alanna.

Sen hjälper det ju inte att jag i mitt huvud länge tyckte att prins Jonathan i Lejoninnans sång och Jon Snö i Sagan om is och eld såg likadana ut. Det dessutom på ett sätt som jag tror inte stämmer överens med någon av deras utseendebeskrivningar men kan ha en del att göra med Jonatan i Bröderna Lejonhjärta. Hm.

Å andra sidan var alla trollkarlar vithåriga med långt skägg när jag läste första Harry Potter-boken också (inklusive Snape och Quirrell). 

Slutsats: Mitt huvud tar inte in utseendebeskrivningar. 


Påminnelse: Läs om Lejoninnans sång! (Om jag nu vågar riskera att förstöra en barnfavorit...)

Av bokpussel - 10 januari 2013 22:45

Jag var duktig ikväll och gick i säng redan halv tio. Innan jag skulle somna ville jag dock läsa lite i min bok* och det var ett stort misstag! Det börjar bli riktigt spännande nu och närmar sig slutet. Jag började med tanken att läsa ett kapitel eller kanske två kapitel, men sedan blev det ett till, och ett till... och nu är jag dessutom fylld av känslor.

Vill läsa ut boken NU! Det är dock omöjligt för jag måste sova i natt och det är ändå tvåhundra sidor kvar... 


Ah, jag måste börja läsa på bättre tider. Alltför bra böcker kan inte läsas på kvällen. 

 

Som tur är ska jag åka buss imorgon bitti och då får jag lästid. Jag får försöka varva ner mig och se fram emot det.


*Läser Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke

Av bokpussel - 9 januari 2013 19:00

Fortsätter med min ambition att få iväg utkast skrivna 2012, nu när de legat en halv evighet och jag inte längre är lika kritisk mot dem. 


Som glad tyska steg fem-elev, fick jag välja en bok att läsa i våras. Min lärare talade varmt om "Siddharta" av Herman Hesse, och under ett besök på biblioteket hittade jag tyskahyllan, och där en annan bok av Hesse. Den fångade mitt intresse inte bara på grund av att det var rätt författare, och såg ut att vara lagom längd, utan också för att den fanns både som hörbok och läsbok. Denna bok var alltså "Der Steppenwolf" ("Stäppvargen").


"Der Steppenwolf" gavs ut första gången 1927, och handlar om en man i övre medelåldern vid namn Harry Haller. Han lever ensam efter en skilsmässa från sin fru, och upplever sig stå utanför det vanliga samhället. Harry ser sig själv som en "stäppvarg", eller upplever åtminstone att en del av honom är djurisk och föraktar allt vad världen, civilisation och människor heter.


"Stäppvargen" är en väldigt filosofisk roman, och det är svårt att beskriva någon tydlig handling, även om det går att säga att det handlar om Harrys personliga utveckling. Det mesta som skrivs är dock tankar i Harrys huvud, tankar som handlar både om honom själv, men också om saker som krig och mänsklighet i största allmänhet. Vissa tankar och idéer finner jag väldigt tilltalande, och att fundera kring dessa är min stora behållning med boken. Till exempel blir Harrys uppdelning av sig själv i två delar kritiserad av en text han hittar, där det står att verkligheten är mer komplicerad än så, att alla människor har tusentals själar, till och med djur har en hel massa själar. Vilket är en idé jag helt delar om man översätter den till att alla har många olika sidor. 


Harry är också fullt övertygad om att Tyskland som han lever i är på väg att gå mot ett nytt krig, något som berörs flera gånger i boken, ibland i samband med både nationalism och judehat. Det är lite kusligt, när man sitter med facit i hand och vet att Harry Haller (Herman Hesse...) fick helt rätt, trots att boken är skriven flera år innan nazisterna kom till makten i Tyskland.


Bokens ålder blir ibland tydlig i texten, delvis i kulturella uttryck som att ungdomsmusiken är jazz och grammofonen är en nymodighet enligt huvudpersonen, men även i formuleringar om "primitiva negrer" och kvinnoporträtt. På det stora hela känns det dock som att boken klarat tiden väl eftersom så mycket i den är allmänmänskliga funderingar och betraktelser.


Om boken innehåller ett budskap, skulle det nog vara att det inte är så bra att leva som Harry gör. Han är cynisk, tänker alldeles för mycket och vågar vare sig prova nya saker eller njuta ordentligt av livet, till skillnad från bokens största bikaraktärer.


På det stora hela är det en bok jag rekommenderar att läsa till den som har tålamod och gillar att vara hobbyfilosof, men jag tror inte att den faller alla i smaken. 

Av bokpussel - 8 januari 2013 18:45

Utkast från augusti 2012, som jag väljer att publicera nu i januari 2013. Långt inlägg trots titeln

Hittills i år har jag bara läst nio böcker, vilket är det lägsta antalet jag läst sedan jag började skriva upp böcker. Trenden är att det har minskat i några år nu, troligen på grund av ökad datoranvändning, samt stress. För jag tycker att det kräver viss lugn och ro och känslan av att ha all tid i världen innan man sätter sig ned med en bok. Även om det finns undantag till den regeln också.

Jag har i alla fall läst ut mina två "stoppare" nu, så kanske blir det mer nästa halva av året... Inför genomgången här nedanför; jag läser oftast mer än en bok i taget, men det tar ju längre tid att läsa ut längre än kortare böcker.

Jag rivstartade i januari med att läsa H.P Lovecrafts Skuggan över Innsmouth då jag snubblade över den på biblioteket och har hört Lovecrafts namn både från en beundrande klasskamrat och i samband med det fina dataspelet "Amnesia - the dark rescent". Boken fick omdömet bra, inte så läskig som jag tänkt mig, men ändå blev jag lite sugen på mer. Genre: Skräck.

Efter Innsmouth ville jag läsa något lätt, och valde Astrid Lindgrens Mio min Mio att läsa. Även denna bok var kort  med endast 138 sidor och kändes tydligt som en saga (snarare än en episk fantasyberättelse). Ingen ny Astridfavorit för mig, jag föredrar hennes andra, kortare, sagor. Genre: Saga

Fick dock smak på Astrid och lättlästa barnböcker och lånade därför Ronja Rövardotter vilken förtjusade mig något mer. Har aldrig läst boken men däremot sett filmatiseringen, som är väldigt trogen boken. Gillade Ronja Rövardotter, karaktärerna, stämningen, det lilla faktum att det aldrig är något tvivel på att Ronja minsann ska bli hövding fastän hon är tjej. Genre: Fantasy

Härnäst, och då är vi i mars, läste jag en vampyrbok. Författare? Marcus Sedgwick. Titel på boken? De som går igen. Vad tyckte jag? "Vampyrer som fiender, romer som vänner, lättläst." Den var helt okej.

Den vita katten av Holly Black innehåller katter, mystiska krafter och handskar. Det var nog för att göra mig intresserad (särskilt handskarna). Boken var bra också, med lagom blandning överraskningar, uppenbara saker, och trevliga karaktärer. Gillade tanken på att krafterna kunde skada ägaren när de användes. Gillade även stämningen och kommer om jag har tid att läsa uppföljaren. Genre: Fantasy noir

Den enda bok jag läst i skolsammanhang i år, förmodligen eftersom jag bara läst ett språk, var  Der Steppenwolf (Stäppvargen) av Herman Hesse. Min tyskalärare tipsade om Siddharta av samma författare, men jag valde denna. Jag har fortfarande lite svårt att veta vad jag tyckte om den. Den handlar om en man i övre medelåldern som genomgår lite av en identitetskris, och hade ett väldigt konstigt slut. Jag tyckte om en hel del av de filosofiska frågeställningarna i boken, men ingen av karaktärerna. Genre: Filosofisk roman

Efter att ha läst ut Der Steppenwolf i maj, tog det mig ända till i juli att läsa ut en bok till: Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeldt. Jag gillade titel och framsida på den, samt det faktum att den vunnit augustpriset, och det var anledningen till att jag köpte den till min syster förra året. Nu när jag läst den själv inser jag att det var en bra idé. Genre: Svensk ungdomsbok

I juli läste jag även ut Erik Granströms Svavelvinter. Det är en bok som jag köpte helt baserat på att det var svensk originalfantasy, och som jag har kämpat med rätt länge sedan dess. Jag har ingen erfarenhet av rollspelet boken bygger på, och tyckte att den hoppade runt alldeles för mycket mellan alldeles för många karaktärer, vilket gjorde mig engagerad i ca noll av dem. Tyckte inte heller så mycket om skrivsättet, men tycker ändå att boken lyfte sig mot slutet.

Boken var i pocket 497 sidor, vilket också var en anledning till att det tog sån tid och var lite uttröttande.

En annan bok som jag kämpade med länge, samtidigt som jag försökte undvika spoilers (med varierande resultat) är femte boken i A song of ice and fire (Sagan om is och eld på svenska). Just det, A Dance with dragons av George RR Martin. Den kom ut i juli förra året, och jag har väl mer eller mindre försökt att läsa den sen i augusti förra året. Med en längd på 959 sidor och det i inbunden bok=omöjlig att ta med någonstans är det inte så konstigt att det tagit sådan tid kanske. Boken känns inte riktigt som en bok, mer som en massa kapitel staplade på varandra, och jag tror att den lider en del av att ha blivit av med A feast for crows och en del karaktärer, men jag tyckte ändå att det var väldigt roligt att besöka Martins värld igen. Det kändes också i slutet som att nu, nu äntligen börjar det.






Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards