Detta inlägg är skrivet i augusti 2012, men då endast sparat som utkast. 

Första gången jag läste om den här boken var på en bokblogg, och det som fångade min uppmärksamhet var att alla hade handskar på sig. Jag är väldigt förtjust i handskar, varför man har dem på sig, vad de kan symbolisera, hur de ser ut och så vidare. Eftersom boken dessutom var fantasy och hade en vit katt på framsidan så var det ju upplagt för att jag skulle älska den.

Den vita katten utspelar sig i ett samhälle som är som vårt nutida, med den skillnaden att vissa personer är Berörare. Berörare är människor med särskilda specifika förmågor de kan använda genom att röra vid andra människor. Det är här handskarna kommer in, för om alla har handskar kan ju ingen beröra någon annan. Att använda sina berörarförmågor är för övrigt olagligt.

Huvudpersonen heter Cassel Sharpe, och är uppvuxen i en berörarfamilj som inte riktigt håller sig på rätt sida av lagen. Cassel själv har inga krafter, men han har en mörk hemlighet i alla fall. Tre år innan bokens början dödade han sin bästa vän, en händelse han gjort sitt bästa för att glömma, men som ändå påverkar det liv han lever nu och hans relation till sin familj.

Jag gillade den här boken väldigt mycket. Jag gillade karaktärerna, Cassel och andra, även om det inte var min största behållning med boken. Jag gillade hur krafterna fungerade väldigt mycket. Det är till exempel så att man får en "motstöt" när man använder sin förmåga, något som kan vara väldigt skadligt beroende på vilken typ av förmåga man har.

Boken var ganska kort, strax under 300 sidor, men den kändes inte så kort utan innehöll ändå en komplett, inte helt okomplicerad historia med både överraskningar och sånt man snabbt kunde lista ut.

Jag vill definitivt läsa mer av Holly Black och lär väl börja med uppföljaren till den här boken.

Förra året låg mitt lässnitt på mindre än två böcker i månaden. Det vill jag förändra. Det finns ju så många bra böcker där ute som jag vill läsa och precis som med så mycket annat skulle jag nog ha tid bara jag försökte. 

Därför ska jag försöka utmana mig själv, med hjälp av några "nyårslöften". 

• Jag vill läsa mer än jag gjorde förra året, både räknat i böcker och sidor. Ett halvt mål skulle kunna vara två böcker i månaden. 
• Jag vill läsa minst två böcker på tyska
• Jag vill avsätta särskild lästid, minst en halvtimme om dagen. 
• Jag vill läsa åtminstone två facklitterära böcker

Blir spännande att se hur det går för mig.

Små mål för januari:

• Läsa ut minst två böcker av följande: Jonathan Strange & Mr Norrell, Ringaren i Notre Dame, Rubinrot, Patient 67
• Publicera en nyskriven bokrecension på bloggen
• Fixa bok till den lilla bokcirkeln

Min läsning har varit på stadigt nedåtgående i alla fall ett par år, förmodligen beroende på stress och stor tillgång till internet, men lika illa som det har sett ut på bloggen har det i alla fall inte varit. Därför kommer en liten sammanfattning av årets läsning, i en möjligen något skum tappning rent estetiskt. 

Jag har totalt läst 18 böcker på sammanlagt 5172 sidor, vilket ger mig ett genomsnitt på 287 sidor/bok. Eftersom jag läst många korta böcker och ett fåtal väldigt tjocka bestämde jag mig för att jag behövde ett mediantal också, och det hamnade på 252 sidor (och kanske därmed bevisade att genomsnittet inte var helt ute och cyklade trots allt). 

Den längsta boken jag läste var A dance with dragons av George RR Martin, på 959 sidor (och den var även inbunden, medan de flesta böcker jag läst annars varit i pocket). Ända sedan jag började sammanställa min läsning 2008 har George RR Martin stått för de tjockaste böckerna jag läst, faktum är att de tre första åren var det samma bok av honom (Svärdets makt/A storm of swords) som var den längsta boken... sedan gick jag vidare i serien. 

Den kortaste boken räknat i sidor var Viskningar i mörkret av HP Lovecraft, 90 sidor. Räknat i ord och text var dock Livet på en kylskåpsdörr av Alice Kuipers kortare, då den är skriven endast i form av korta lappar på ett kylskåp.

Jag läste endast 3 böcker på engelska, vilket jag tycker är intressant eftersom det är ett trendbrott (förra året var siffran tio böcker, 47% av sidorna). Dessa tre böcker utgör tillsammans ungefär 27% av alla mina lästa sidor, mycket på grund av George RR Martins bok. 

2 av böckerna var på tyska, (12% av sidorna) vilket är bra. Särskilt när man tänker på att en av dem faktiskt inte var skolarbete.

12 av de 18 böckerna kan räknas som skräck, science fiction, eller fantasy. Detta är också något oväntat, då det legat lite lägre tidigare år (vilket förvånade mig då). 

Årets favoritbok: Gillade A dance with Dragons trots att den varit lite trögläst för mig. 

Årets besvikelse: Dels Left Hand of God då den började fantastiskt men fortsatte ganska dåligt, dels Fantomen på Operan då jag sett framemot att läsa den och så gillade jag den inte. Jag och klassiker verkar inte riktigt gå ihop (gillade inte heller Dracula) så det blir intressant att se hur det blir med Ringaren i Notre Dame som jag lånat för att läsa i år. 

10 av mina 18 böcker läste jag på originalspråk. 

5 böcker var skrivna av svenska författare. Två av dessa var skrivna av samma författare, nämligen Astrid Lindgren. 

Sammanfattningsvis läste jag inte så mycket böcker jag skulle ha velat och av det jag läste var kanske lite väl mycket fantastik. Ska försöka planera min läsning (och mitt bloggande) bättre i år och därmed få mer läst och skrivet. 

Lyckas alltid störa mig på den här nyordslistan, men särskilt nu när jag blivit extra beroende av internet och bloggar, och Språkrådet lyft fram ordet "tjejsamla". Det är perfekt upprörande för mig, som både språk- och genusintresserad, men nu ska jag försöka att inte skriva fler långa kommentarer på kommentarsfält och använda min blogg istället.

1. Det är ett idiotiskt ord. Det verkar som att det skulle kunna användas för att kunna skilja ett visst sort samlande från ett annat mer extremt, livsstilsaktigt samlande. Frågan är då om det inte är det extremsamlandet som skulle behöva ett eget ord?

2. Det finns en krönika som använder ordet. (Om du är intresserad, googla på "tjejsamla" och ignorera alla alternativ som har med nyordslistan att göra så hittar du den). Dock så används det ju inte ens som det definieras i nyordslistan där, utan snarare handlar det om ett bredare samlande. Istället för att samla på porslinsgrodor som är gröna och kommer från Mexicotillverkaren LileHo (ja, taget direkt ur luften), så skulle "tjejsamla" vara att samla på grodor, rätt och slätt.

3. Fast nu tycker jag i och för sig inte att "nöja sig med några stycken" (taget från nyordslistans definition) av det man samlar på överhuvudtaget är ett aktivt samlande. Om jag samlar på blomörhängen är jag ju inte nöjd när jag har sex stycken... är jag nöjd då har jag snarare slutat samla? Däremot skulle man väl kunna säga att jag har en samling blomörhängen.

4. Själv är jag inte insatt i smalsamlandets värld som beskrivs i krönikan och därför kan jag inte säga något alls om andelen kvinnor i den Däremot kan jag definitivt säga att det finns många kvinnor som samlar på saker och har "mer än några stycken" av det de samlar på. Det finns förmodligen många män som också sysslar med olika typer av latsamlande eller storsamlande/bredsamlande.

4. Det vore intressant att få veta lite om ordet som diskuteras spridning, eller om det är ett ord som en medlem i Språkrådet bara sett någonstans och tyckte passade jättebra in. Då är det nämligen idiotiskt att välja ett så pass kontroversiellt ord med en så extremt otydlig betydelse.

5. Ja, det är egentligen lite dumt av mig att skriva det här och riskera att bidra till ordets spridning.

6. Jag har i alla fall lärt mig att det är jättelätt att leka med ordet samla. Bredsamla, psykopatsamla, smalsamla, extremsamla, småsamla, latsamla, storsamla och så vidare i all oändlighet. Och Språkrådet faller för ordet tjejsamla? Suck.

Gott nytt år! Börja gärna samla på saker under det nya året, och det på vilket sätt ni vill! :D  (Några förslag; kortlekar, porslinstallrikar från Höganäs, Queen-skivor, geishadockor, mobiltelefoner från Sony Ericsson, hattar i smyckesform.)

Idag läste jag ut min första bok sedan mitten av augusti! Man kan verkligen fråga sig vad jag gjort i september, oktober och november, egentligen? Faktum är att jag läst lite även då, men sedan tillfälligt lagt de böckerna på hyllan pga brist på motivation och tid. Den bok jag nu har klarat av tillhörde sektorn Skolarbete och därför kunde den inte hamna i det facket (men jag har hållit på i månader med att läsa den...). Det handlar om "Momo" (eller "Momo eller Kampen om tiden") av Michael Ende, som är en väldigt söt, fantasifull och rätt filosofisk barnbok med tydliga drag av klassisk saga. Läste den i tyskan så det är nu den andra bok på tyska, om man inte räknar barnbilderböcker och förenklade böcker, som jag har läst. Originaltiteln är för övrigt den härliga "Momo, oder Die Seltsame Geschichte von den Zeit-Dieben und von dem Kind, das den Menschen die gestohlene Zeit zurückbrachte". (På svenska ungefär: "Momo, eller den sällsamma historen om tidstjuvarna och om barnet som gav människorna den stulna tiden tillbaka".)

Återkommer kanske med längre tankar om själva boken när jag har tid.

Såg nyss, eller för sådär en timme sedan, en del av ett program om geishor på teven. Detta program har nu fått mig att totalt avsky hela geishakulturen och allt som har med geishor att göra. Det lät som att geishor är unga kvinnor som väljer att låsa in sig i ett slags kloster där de spenderar hela sina dagar med att lära sig dansa, sminka sig och klä sig rätt och sedan tar rejält betalt för att underhålla män, på ett sätt som visserligen inte är sexrelaterat men går ut på att underhålla män genom att få dem att känna sig smarta, snygga och intyga dem att "de aldrig kan göra fel" osv.

Mina fördomar mot Japan blir inte direkt bättre av att se det här programmet, då jag har fått intrycket av att Japan är väldigt patriarkiskt och könskonservativt...

Det värsta för mig var förstås att programmet tydligt ville tala om hur bra geishakulturen är och hur förkastligt det är med människor som använder den på fel sätt, eller bryter mot någon av geishakulturens heliga regler. Exempel: En högt uppsatt man i Japan var tvungen att avgå efter att hans geishaälskarinna stigit fram. Hon hade bland annat sagt att han behandlade henne dåligt. Dokumentärens samt de intervjuade geishornas inställning kan sammanfattas såhär: "Ond kvinna som saboterar för man. Dessutom bryter kvinnan mot geishornas tystnadsplikt! Oh, hon är en vanära för oss alla." Nu vet jag ju inte hur det var i det här fallet, men om en man, en av mina kunder, till exempel skulle misshandla eller våldta mig. Får jag inte tala om det för någon då? Låter inte det lite (mycket) som katolska kyrkans kritiserade "det som händer i kyrkan, stannar i kyrkan"-attityd?  Om jag var lite mer rabiat skulle jag ha kastat färgburkar på tv:n (fast tur att jag är smartare än så, för mina föräldrar hade inte blivit särskilt glada).

Nu har jag skrivit en del om det, men till saken då: Eftersom jag är som jag är så blev jag mer intresserad av Japan, och då särskilt den moderna geishakulturen ("moderna" *hosthost*). Finns det någon som har något tips på en bok som handlar om geishor (ej fiktiv)? Den får hemskt gärna ta upp nutiden men historisk bakgrund är alltid bra att ha. Utgår dock ifrån att det kan vara svårt att hitta vad geishor själva tänker eller upplevt pga tystnadsplikten...

Fotnot: Eftersom det var en engelsk dokumentär försvann även det jag skulle ha gillat mest med den, nämligen det coola japanska språket, under en ondskefull engelsk tolkröst.

För er som inte vet vad NaNoWriMo är, kolla in den här hemsidan: http://www.nanowrimo.org 

Min NaNoWriMo är i alla fall lite trögstartad, eftersom jag bara har en väldigt, väldigt, väldigt grundläggande handling och inte särskilt välutvecklade karaktärer (de som har namn och funktion är lyckligt lottade). Hittills har jag skrivit 1738 ord och detta har hunnit hända:

Min ena huvudperson (som inte är min huvudsakliga huvudperson) är ute på en promenad. Han har filosoferat lite och stirrat (han skulle ha kallat det betraktat) på min andra huvudperson och hennes kompis som suttit och pratat om kompisens nya pojkvän. Eftersom huvudperson nummer ett är nekromantiker är det helt normalt beteende för honom att stirra på folk. :) 

Min andra huvudperson Alice, har förutom att suttit på en bänk även hunnit med att byta några ord med sin pappa, varit inne på facebook, kommit ihåg lite minnen och tagit sig till skolan där hon just nu har språklektion. Det känns inte som att det här kommer bli så actionspäckat just nu. Hur jag ska få in odöda personer och lyckats döda någon är mig en gåta.

Inte blir det lättare av att jag nu skriver i tredjeperson, fast jag egentligen tycker att det är betydligt lättare att "spotta ord" i förstaperson. Den här bloggposten gick t.ex på fem minuter och den är hela 238 ord!

Någon annan som har NaNo-tankar att dela med sig av? (Jag är intresserad av allt!)

Ja, jag har fått komma in på Pottermore! :D :D :D :D

Det var bara det.