Darren Shan hör till de författare som jag önskar jag kunnat läsa när jag var lite yngre. Inte för att jag inte uppskattar hans böcker nu, särskilt serien om Darren Shan är underbar, men att läsa om lite demoner som slaktar oskyldiga människor samt älskar det hade jag säkert mått bra av i högstadiet… Ja, det där ska alltså tas med en nypa salt.

Lite förenklat så är det just slaktande demoner och kampen mot dessa som serien Demonata handlar om (åtminstone på ytan, annars kan man diskutera).  "Bec" är den fjärde boken i serien som älskar att hoppa fram och tillbaka i tid och mellan olika karaktärer. Faktum är att den enda karaktär som verkligen verkar vara med i alla böcker och därmed vara seriens huvudperson är en synnerligen otrevlig demonherre vid namn Lord Loss. Han figurerar även i denna bok.

"Bec" utspelar sig för sådär 1000 år sedan och titelpersonen Bec är en slags ung kvinnlig magiker i ett land som plågas av anfall av demoner, och kristna (jag avskyr när kristna utmålas som onda i böcker, till och med i mina minst kristna ögonblick får det blodet att koka i ådrorna). Demonerna är förstås det värsta hotet, som tur är för kära Darren Shan.

Boken var bra, men tycker att den är lite väl lösryckt från de tidigare böckerna i serien som trots allt hade något fler gemensamma karaktärer. Blir intressant att se fortsättningen av serien, om författaren försöker få ihop det här till något gemensamt eller inte.

Om det finns en elak sida hos er också, som uppskattar ungdomsböcker som är väldigt brutala och innehåller avslitna kroppsdelar med mera samt väldigt ondskefulla demoner – då är serien Demonata definitivt något för er. Oavsett ålder…

Dag 7 - Mest underskattade bok

Ojoj, (ja, jag tycker fortfarande att det här är svårt och tänker tjata om det). Eftersom de enda böckerna jag har i färskt minne är mina favoritböcker och de böcker jag läst alldeles nyligen så besöker jag min storebrors rum.

Och nu när jag kommer tillbaka  skriver jag att den mest underskattade boken är "Den sista legionen" av Valerio Massimo Manfredi.

Jag vet inte om boken är underskattad eller inte egentligen, men jag läste den för många år sedan och tyckte att den var jättebra. Den utspelar sig precis vid Västroms fall, och man får följa en grupp soldater som vill skydda sin unge kejsare och jag kommer inte ihåg så mycket... Den är helt perfekt för folk som gillar att läsa om Romarriket i alla fall. 

Dag 6 - en bok som gör dig ledsen

Med tanke på hur svårt jag hade att hitta en bok som gjorde mig glad, särskilt med tanke på min borttappade läsdagbok (och ja, där kom det igen), så borde ju det här vara lätt?

... trodde jag.

Många böcker jag läser innehåller sorgliga moment, då jag vill kasta mig ner på golvet och gråta (fast inte, för jag är inte en sån person), men de brukar sällan sluta just sorgligt. Och har de sorg som tema brukar det mer vara hopp och framtidstro och livet som är de tankar man får med sig efteråt.

Skriver till sist: "Boktjuven" av Markus Zusak.

En bra, vacker och sorglig bok.

"Rosemarys baby" är skriven något år efter att min mor föddes, i mitten av 1960-talet. Det gör att den mycket enkelt kvalar in bland de böcker som har en historia med väldigt tydliga kvinno- och mansroller och det är något jag gärna stör mig på. Till skillnad från min nya antibok Dracula så går dock inte "Rosemarys baby" ut på att tala om hur bra dessa roller är, utan tänket speglar bara tiden boken är skriven i och utspelar sig under. Det gör att jag fascineras och reflekterar snarare än upprörs och vill strypa författaren. (Det här var en fotnot fast överst, skulle man kunna säga.)

Rosemary är gift med sin älskade Guy och i början av boken erbjuds de en lägenhet i just det fantastiska hus de ville bo i. Huset har dock en del mörka historier att bjuda på och en vän avråder Guy och Rosemary från att flytta dit, vilket de ignorerar.

Väl på plats i sin nya lägenhet börjar stöket, Rosemary ställer i ordning och drömmer om parets framtida barn medan Guy försöker få fart på sin karriär som skådespelare. Efter att ha bott i huset en tid och lärt känna i alla fall de närmsta grannarna verkar det som om bådas önskningar slår in, Guy får en viktig roll och Rosemary blir gravid. Medan graviditeten fortskrider smyger det dock in orosmoln i Rosemarys tankar, något står inte rätt till... Kan hon eller hennes barn vara i fara? Undanhåller de omkring henne något?

Jag skulle lämna tillbaka den här boken på biblioteket (hade inte hunnit läsa den), men återlämningsmaskinen ville inte ta emot den så jag beslöt mig för att trots allt ta mig igenom den, den var ju så kort.  Det var ett riktigt bra beslut.

"Rosemarys baby" kanske inte kvalar in i kampen om världens bästa bok men den var underhållande, spännande och lättläst, man insåg snabbt att något förmodligen var på tok, men exakt vad kunde jag inte säga. Och var oron bara i mitt huvud och Rosemarys? Vad skulle ha hänt om vissa individer gjort på lite andra sätt? Och oj vilka roliga könsroller att tänka över! (Kvinna=Hemma, ta hand om barn, stötta maken i hans karriär, Man=Göra karriär, tjäna pengar).

"Rosemarys baby" av Ira Levin rekommenderas till de som vill ha spännande läsning, inte direkt mardrömsskrämmande men likväl bra.

Jag har några inlägg på gång, men det går lite trögt (vilket jag skyller på att mitt huvud mest varit mossa de senaste dagarna). Det gör att det är perfekt med lite utmaningar... alltså korta, styrda inlägg. Jag hittade den här på http://bookworm.bloggplatsen.se/ och vart hon hittade den det är hennes problem. ^^ (Ja, en kanske lite konstig kommentar).

Jag snabböversätter överskrifter just nu för att minimera engelskans påverkan i mitt liv... och så slår jag ihop de fem första dagarna på den här grejen för att hinna ikapp datumen. 

Dag 1 - Bästa boken du läste förra året

Ja, det här är ett sånt där tillfälle då man inte bör ha tappat bort sin läsdagbok  - för hur bra böcker jag än läst, läste jag dem verkligen förra året?

Svaret får därför bli en bok jag bestämt vet med mig att jag läste då, och det blir:

"Fatta eld"  av Suzanne Collins, som jag även skrivit om här på boken.   

Dag 2 - En bok du läst mer än 3 gånger

Även denna är lite klurig för mig, för mina favoritböcker har jag ofta läst 3-4 gånger, och är lite osäker på om det är tre eller fyra på i princip alla mina favoriter. Utom de tidiga HP-böckerna.

Alltså blir svaret: "Harry Potter och fången från Azkaban" av J.K Rowling.

Dag 3 - Din favoritserie

Två serier är med och aspirar på denna i min mening ytterst fina titel (vid närmare efter tanke kanske det är tre).

Och vinnare är: "Sagan om is och eld" ("A song of ice and fire") av George R R Martin.

Dag 4 - Favoritbok i din favoritserie

Lite enklare. Eftersom det är den senaste jag läst, eftersom det är den tjockaste och den förmodligen händelserikaste: "A Storm of Swords". Vilket är tredje boken i serien med det vackra namnet "Svärdets makt" på svenska. Serien är alltså den ovanstående.

Dag 5 - En bok som gör dig glad

Eftersom jag har en ovana att läsa deprimerande böcker, eller åtminstone böcker där en massa människor/personer dör och så möjligen ondskan blir någorlunda besegrad på slutet... blir det här lite svårt. (Ja, jag säger att allt är svårt men det är det ju också.) Att säga en mörk bok som gör mig upprymt glad för att den är fantastisk känns inte helt rätt, för då kommer jag att låta ondskefull.

Lösning: Gå igenom bokhylla och hitta "Bridget Jones dagbok"  av Helen Fielding. Den är ju inte så mörk eller sorglig i alla fall.

Jag hajade inte till när jag såg den här boktiteln. Det borde jag ha gjort, för att leva upp till min besserwisserstil när det kommer till svenska språket. För det heter ju inte "dåligaste", utan "sämre", eller hur?

Just sådana tankar som hur vi var och en tycker oss veta hur språket ska vara, att vi vill frysa fast det i en form trots att det ständigt förändras och bör förändras, är en stor del av det som Fredrik Lindström skriver om i den här boken. Han har egentligen skrivit ett 220 sidor långt debattinlägg om Sveriges underbara svenska, och hur viktigt det är att vårda språket - fast inte på så sätt att man motarbetar alla förändringar. Jag kommer även att komma ihåg hur han talar om skillnad mellan skriftspråk och talspråk, och att det faktist är talspråket som är det ursprungliga och kanske även det "rätta" även om vi har svårt att tänka oss det ibland.

Det här är en helt klart tankvärd bok som jag kommer att ha med mig, både när jag i huvudet rättar folk som felanvänder ord, och när jag kommer på mig själv med att använda helengelska uttryck eller rätta saker som faktiskt inte behöver rättas.

Sjukt kul med språk! Någon som mer avhandlar svenskans utveckling de senaste tusen åren eller så ska jag definitvt ta med på min läslista.

Känslan av vemod när man börjar riva ett pussel som man byggt på i över två månader* och till sist färdigställt, är svår att beskriva. Antar att det går att jämföra med att dra ut (eller vad det heter när man förvandlar allt till endast tråd igen) en tröja man stickat på så länge och just blivit klar med, eller att radera ett Word-dokument med egenskriven text, genom att endast hålla in backstegsknappen. Annars kan man ju radera ett Word-dokument med endast två knapptryckningar och då blir det inte helt jämförbart.

Pusslet som den här situationen senast uppstod med var ett 1000-bitars målat av "Victoria Francés" en kvinna med helt fantastiska motiv i gotisk stil. Köper gärna fler liknande pussel.

Det här motivet, eller ja, det där är ju bara en bit av det men resten är lite kläder och beige bakgrund med blodfläckar, fick mig inspirerad nog för att byta berättelse på min NaNoWriMo (http://www.nanowrimo.org för med info om NaNoWriMo) till att handla om vampyrer istället för änglar och demoner. Jättestor skillnad *hosthost*

Men det är klart, man måste riva pussel för att kunna börja på nya, särskilt om man ska vara på samma pusselmatta. För mig blev det ett av Pandaförsäljningens helt underbara runda 500-bitars pussel. Det var dock klart efter två dagar, och det blev inte lika vemodigt att ha sönder det. Det står tydligt att Pandapusslena är väldigt vackra och roliga men på grund av sin form och storlek inte särskilt utmanande.

Och såhär ser ett "pandapussel"ut i all sin runda glans.      

*Och byggt på i två och en halv månad innebär vissa pauser förstås.

Jag är vanligtvis väldigt skeptisk mot och fäster mig inte särskilt mycket vid kortare böcker, och med sina 124 sidor räknar jag definitivt "Det är slut mellan Gud och mig" av Katarina Mazetti som en kortare bok. Det kan vara bra att veta när man läser det här inlägget.

Boken är berättad av en tjej, som, om jag kommer ihåg saken rätt, skriver ner sina tankar om en vän som möjligen har begått självmord i en bok eftersom hon inte kan prata med någon om henne. Mer och mer av känslorna och historien avslöjas efter hand.

Boken var helt okej. Kommer inte ihåg så mycket längre, inget som är värt att skriva ner här i alla fall.