Herdepojke drömmer samma dröm två nätter i rad, om en skatt vid pyramiderna långt borta. Får budskapet att finna och följa sitt livsöde och ger sig ut på en lång resa i Världsjälens tecken. Det är den korta och fullständiga förklaringen om vad Alkemisten av Paul Coelho handlar om. 

Jag har svårt för berättelser jag finner moraliserande och alltför uppenbara. Det är anledningen till att jag ogillade den sista boken i Narnia-serien och det är den största anledningen till att jag inte gillar den här boken. Alls.

I grunden är det en saga, med en sagas förenklingar, och med ett budskap som tydligt bankas in i huvudet på läsaren. Samtidigt är den längre än en typisk saga, och därför bankas budskapet in igen, igen och igen. Jag tycker heller inte om budskapet, vilket förstås gör att jag blir mer irriterad än om jag skulle hålla med. Att den enda kvinnliga karaktären som förekommer är en "vänta på mannen medan han uppfyller sitt livsöde och var en del i hans belöning"-karaktär (något jag också verkligen ogillar, det är alltför vanligt i berättelser och genom historien med för den delen) ökar verkligen inte min uppskattning. 

Jag skulle inte rekommendera Alkemisten till någon.

Jag vet att det finns många människor som håller den här boken högt, och jag kan ändå förstå det. Jag antar att de helt enkelt inte stör sig lika mycket på övertydliga budskap i böcker, och ser den här bokens budskap som något positivt (alternativt uppskattar berättarstilen vilket jag inte kan göra då jag stör mig för mycket på andra saker). 

Jag har läst en bok av Paul Coelho tidigare, Veronika bestämmer sig för att dö, och den uppskattade jag mer. Författarens egna övertygelser lyste inte igenom riktigt lika tydligt där, och den kändes originell. Min enda behållning med Alkemisten var istället de referenser till bibeldelar jag kände igen, och så det faktum att den var ganska kort och jag därför snabbt fick lägga till en till bok till årets läsning. 

Jonathan Strange & Mr Norrell är en rätt mysig fantasybok av Susanna Clarke. Den utspelar sig i England i början av 1800-talet i ett slags parallellt universum, det är vårt men det finns magi. I bokens början har det dock inte funnits riktiga praktiserande magiker på hundratals år, utan magi är något folk studerar i böcker rent teoretiskt.

Fram stiger då Mr Norrell, som vill använda sina krafter i kriget mot Napoleon och är mycket stolt över att vara Englands enda magiker. Tills han får sällskap av Jonathan Strange. 

Och någonstans i kulisserna finns kanske John Uskglass, Korpfursten, som förde magin till England för så många år sedan och sedan försvann...

Jag har läst att ganska många personer tycker att den här boken skulle ha tjänat på att kortas ned en del*, men jag håller inte med. Jag tycker det är skönt med en bok som tar tid på sig, som bygger upp en historia som är spretig och stor som den här är. Varje lite fotnot kanske inte tillför något direkt till handlingen, men något till världen och annars tycker jag att det mesta hängde ihop bra, saker hände och saker fick konsekvenser. 

Med det sagt tog det ett tag för mig att komma in i boken. Första halvan var visserligen bra och rätt skön att läsa men det var sista halvan av boken som fick mig att förälska mig i den. Så pass förälskad att jag har svårt att kritisera den. 

Framförallt tycker jag att Susanna Clarke bygger upp en fantastisk stämning och värld, med hjälp av fotnoter och beskrivningar blir det både mysigt, underhållande och spännande och till viss del realistiskt. Artonhundratalets England framstår som en underbar plats att vara på, trots sin hemskhet. 

Karaktärerna är ofta beskrivna utifrån ett fåtal sidor, men blir trots det inte platta (gäller större karaktärer), och jag känner med dem. Jag brydde mig om karaktärernas öden, särskilt mina favoriter förstås, och verkligen avskydde de karaktärer jag avskydde. (Jag tror aldrig att jag tidigare önskat en bokkaraktärs död så starkt som jag gjorde under läsningen av den här boken.**)

Min enda invändning mot boken är då detta: Bristen på kvinnor och hur dessa skildrades***. Nu förlåter jag boken en del på grund av stämningen och miljön, men den här boken känns som att den skulle fungera som ett strålande exempel på när det bara finns med kvinnor som "plot points" (bra svensk ord för detta?) snarare än karaktärer. 

Sammanfattat är Jonathan Strange & Mr Norrell en både bra och lite annorlunda fantasybok som är väl värd sina många sidor. Har sett den beskriven som fantasy möter Jane Austen, så nu är jag förstås sugen på att läsa Pride and Prejudice som står i bokhyllan...

Om man ska göra det riktigt lätt för sig och sätta betyg, så får den Jonathan Strange & Mr Norrell fem av fem möjliga engelska magiker. 

*Inbunden tror jag boken är runt 800 sidor, min pocket var 1006 sidor. Eftersom det är en ensamstående fantasybok är det väl egentligen inte så långt. Fantasy har ju en förmåga att alltid innebära långa serier, eller åtminstone trilogier.

**Eftersom boken är så lång innebar det att mycket tid spenderades med tankar som "snälla, slå honom hårt i huvudet med en spade nån gång!" och "GAH Stoppa honom någon! Snälla!". 

***Det fanns tre kvinnor i boken som kan räknas som relevanta, återkommande karaktärer. Dessa var endast viktiga för sin plats i handlingen/huvudpersons relation till dem och fick inte personlighet. Nu spelade boken mycket på karaktärstyper snarare än komplicerade tredimensionella porträtt av alla mindre karaktärer, men kontrasten mot de manliga karaktärerna var ändå tydlig.