Jag hajade inte till när jag såg den här boktiteln. Det borde jag ha gjort, för att leva upp till min besserwisserstil när det kommer till svenska språket. För det heter ju inte "dåligaste", utan "sämre", eller hur?

Just sådana tankar som hur vi var och en tycker oss veta hur språket ska vara, att vi vill frysa fast det i en form trots att det ständigt förändras och bör förändras, är en stor del av det som Fredrik Lindström skriver om i den här boken. Han har egentligen skrivit ett 220 sidor långt debattinlägg om Sveriges underbara svenska, och hur viktigt det är att vårda språket - fast inte på så sätt att man motarbetar alla förändringar. Jag kommer även att komma ihåg hur han talar om skillnad mellan skriftspråk och talspråk, och att det faktist är talspråket som är det ursprungliga och kanske även det "rätta" även om vi har svårt att tänka oss det ibland.

Det här är en helt klart tankvärd bok som jag kommer att ha med mig, både när jag i huvudet rättar folk som felanvänder ord, och när jag kommer på mig själv med att använda helengelska uttryck eller rätta saker som faktiskt inte behöver rättas.

Sjukt kul med språk! Någon som mer avhandlar svenskans utveckling de senaste tusen åren eller så ska jag definitvt ta med på min läslista.

Känslan av vemod när man börjar riva ett pussel som man byggt på i över två månader* och till sist färdigställt, är svår att beskriva. Antar att det går att jämföra med att dra ut (eller vad det heter när man förvandlar allt till endast tråd igen) en tröja man stickat på så länge och just blivit klar med, eller att radera ett Word-dokument med egenskriven text, genom att endast hålla in backstegsknappen. Annars kan man ju radera ett Word-dokument med endast två knapptryckningar och då blir det inte helt jämförbart.

Pusslet som den här situationen senast uppstod med var ett 1000-bitars målat av "Victoria Francés" en kvinna med helt fantastiska motiv i gotisk stil. Köper gärna fler liknande pussel.

Det här motivet, eller ja, det där är ju bara en bit av det men resten är lite kläder och beige bakgrund med blodfläckar, fick mig inspirerad nog för att byta berättelse på min NaNoWriMo (http://www.nanowrimo.org för med info om NaNoWriMo) till att handla om vampyrer istället för änglar och demoner. Jättestor skillnad *hosthost*

Men det är klart, man måste riva pussel för att kunna börja på nya, särskilt om man ska vara på samma pusselmatta. För mig blev det ett av Pandaförsäljningens helt underbara runda 500-bitars pussel. Det var dock klart efter två dagar, och det blev inte lika vemodigt att ha sönder det. Det står tydligt att Pandapusslena är väldigt vackra och roliga men på grund av sin form och storlek inte särskilt utmanande.

Och såhär ser ett "pandapussel"ut i all sin runda glans.      

*Och byggt på i två och en halv månad innebär vissa pauser förstås.

Jag är vanligtvis väldigt skeptisk mot och fäster mig inte särskilt mycket vid kortare böcker, och med sina 124 sidor räknar jag definitivt "Det är slut mellan Gud och mig" av Katarina Mazetti som en kortare bok. Det kan vara bra att veta när man läser det här inlägget.

Boken är berättad av en tjej, som, om jag kommer ihåg saken rätt, skriver ner sina tankar om en vän som möjligen har begått självmord i en bok eftersom hon inte kan prata med någon om henne. Mer och mer av känslorna och historien avslöjas efter hand.

Boken var helt okej. Kommer inte ihåg så mycket längre, inget som är värt att skriva ner här i alla fall.  

Det var en gång en man som hette Bram Stoker. Bram Stoker skrev en bok som fick titeln "Dracula".

Etthundra år senare var en ungdom väldigt förtjust i vampyrer och beslutade sig för att läsa Dracula, Vampyrromanen med stort V.

Tyvärr så gjorde hon det i ett skolsammanhang, och tyvärr visade det sig att boken inte var så bra som hon trott, och framförallt inte föll henne i smaken som hon trott.

För visst, det är skillnad på att läsa en ny roman, som ofta flyter på ganska bra och innehåller intressanta karaktärer och moderna tankesätt, och en inte lika nyskriven roman som då istället innehåller gamla värderingar och väldigt långsamt tempo. I fallet med "Dracula" även lite väl komplicerad engelska för mig.

Jag gillade början av boken, den var spännande, men någonstans där mitt i så tog spänningen slut och vad fanns då kvar?

Över allt bland bokstäverna tryckta på billigt papper så hoppade det viktorianska Englands syn på kvinnor, och män, fram och bet mig i näsan. Det var helt enkelt plågsam och långsam läsning.

Det som gjorde det än värre var att jag var tvungen att skriva om det här på engelskan, och förvirringen (de höga förväntningar jag haft på boken och besvikelsen över att den inte nådde upp till dem hoppade omkring och boxades i mitt huvud, ungefär) gjorde att jag varken kunde analysera den eller skriva något vettigt överhuvudtaget. Efter att ha skrivit en taskig (som i dålig) bokrecension gick jag och läste en analys av boken vilket dels fick mig att känna mig som en idiot för att jag inte förstått visst bildspråk och vissa ledtrådar, och dels fick mig att ogilla den än mer.

Ja, nu när jag har öst ut lite vrede över Dracula så kan jag avsluta med att säga att jag aldrig mer kommer att våga öppna en klassiker igen (Greven av Monte-Cristo undantagen).

Jag är dock fortfarande intresserad av att veta hur de som verkligen tycker om den här boken egentligen tänker kring den.

I engelskan fick vi i uppgift att läsa en valfri bok. Jag snubblade över en Science Fiction bok i biblioteket, vid namn "The giver" (skriven av Lois Lowry).

Så fort jag börjat läsa boken hade jag svårt att lägga ifrån mig den. "The giver" utspelar sig i en framtida värld där pojken Jonas lever tillsammans med sin mamma, pappa och lillasyster. Samhället de bor i är hårt styrt, och det är finurligt skrivet så att man förstår mer och mer av hur samhället fungerar och varför Jonas tänker som han gör.

Jonas är i bokens början på väg ut i vuxenlivet, han ska bli "a twelve" (vågar inte gissa den exakta svenska översättningen) och då får alla tolvåringar en särskild uppgift tilldelad sig, ett yrke alltså. Man kan bli barnskötare, lärare, barnföderska, pilot osv. Jonas blir utsedd till något väldigt, väldigt speciellt: "Keeper of Memory" och det för med sig en massa ny kunskap och både smärta och glädje...

Boken är kort och lättläst och väldigt värd att läsa. Det är fullspäckat med frågeställningar som man gärna kan diskutera i t.ex skolklasser och kanske då helst med folk i högstadiet eller Jonas ålder.

Den fråga som mest bitit sig fast i mitt huvud är vad som är viktigast, så mycket frihet som möjligt -något som kan nyttjas mest av de rika och mäktiga- eller att alla får rätten till mat på bordet och att botas mot sjukdomar? En inte helt lätt fråga någonsin och särskilt inte i dagens värld...

Betyg? Bara för att det är så roligt? Den får fyra av fem för intressanta frågor och skildringar, men är för kort för att nå upp till min femstjärniga stjärnhimmel...

Okej, jag har inte skrivit på bloggen på x antal månader. En anledning till det är brist på tid och motivation. En annan att jag hade glömt mitt lösenord... och en tredje att min läsdagbok är försvunnen! Den tredje anledningen är den suraste, för den omöjliggör för mig att verkligen hålla koll på min läsning. Jag funderar på om jag ska köpa en nu eller om jag ska ge mig attan på att leta reda på den.

På grund av läsdagbokens försvinnande (samt tidsavstånd till böckerna jag läste för jättejättelänge sedan...) så kan jag inte skriva om böckerna jag antecknat i den. Men det finns några andra som jag skrivit ner i ett Word-dokument i väntan på mer solid lösning.

Men nu SKA jag skriva igen!

Och ladda upp bilder på mitt nya pussel ^^