Känslan av vemod när man börjar riva ett pussel som man byggt på i över två månader* och till sist färdigställt, är svår att beskriva. Antar att det går att jämföra med att dra ut (eller vad det heter när man förvandlar allt till endast tråd igen) en tröja man stickat på så länge och just blivit klar med, eller att radera ett Word-dokument med egenskriven text, genom att endast hålla in backstegsknappen. Annars kan man ju radera ett Word-dokument med endast två knapptryckningar och då blir det inte helt jämförbart.

Pusslet som den här situationen senast uppstod med var ett 1000-bitars målat av "Victoria Francés" en kvinna med helt fantastiska motiv i gotisk stil. Köper gärna fler liknande pussel.

Det här motivet, eller ja, det där är ju bara en bit av det men resten är lite kläder och beige bakgrund med blodfläckar, fick mig inspirerad nog för att byta berättelse på min NaNoWriMo (http://www.nanowrimo.org för med info om NaNoWriMo) till att handla om vampyrer istället för änglar och demoner. Jättestor skillnad *hosthost*

Men det är klart, man måste riva pussel för att kunna börja på nya, särskilt om man ska vara på samma pusselmatta. För mig blev det ett av Pandaförsäljningens helt underbara runda 500-bitars pussel. Det var dock klart efter två dagar, och det blev inte lika vemodigt att ha sönder det. Det står tydligt att Pandapusslena är väldigt vackra och roliga men på grund av sin form och storlek inte särskilt utmanande.

Och såhär ser ett "pandapussel"ut i all sin runda glans.      

*Och byggt på i två och en halv månad innebär vissa pauser förstås.

Jag är vanligtvis väldigt skeptisk mot och fäster mig inte särskilt mycket vid kortare böcker, och med sina 124 sidor räknar jag definitivt "Det är slut mellan Gud och mig" av Katarina Mazetti som en kortare bok. Det kan vara bra att veta när man läser det här inlägget.

Boken är berättad av en tjej, som, om jag kommer ihåg saken rätt, skriver ner sina tankar om en vän som möjligen har begått självmord i en bok eftersom hon inte kan prata med någon om henne. Mer och mer av känslorna och historien avslöjas efter hand.

Boken var helt okej. Kommer inte ihåg så mycket längre, inget som är värt att skriva ner här i alla fall.