För er som inte vet vad NaNoWriMo är, kolla in den här hemsidan: http://www.nanowrimo.org 

Min NaNoWriMo är i alla fall lite trögstartad, eftersom jag bara har en väldigt, väldigt, väldigt grundläggande handling och inte särskilt välutvecklade karaktärer (de som har namn och funktion är lyckligt lottade). Hittills har jag skrivit 1738 ord och detta har hunnit hända:

Min ena huvudperson (som inte är min huvudsakliga huvudperson) är ute på en promenad. Han har filosoferat lite och stirrat (han skulle ha kallat det betraktat) på min andra huvudperson och hennes kompis som suttit och pratat om kompisens nya pojkvän. Eftersom huvudperson nummer ett är nekromantiker är det helt normalt beteende för honom att stirra på folk. :) 

Min andra huvudperson Alice, har förutom att suttit på en bänk även hunnit med att byta några ord med sin pappa, varit inne på facebook, kommit ihåg lite minnen och tagit sig till skolan där hon just nu har språklektion. Det känns inte som att det här kommer bli så actionspäckat just nu. Hur jag ska få in odöda personer och lyckats döda någon är mig en gåta.

Inte blir det lättare av att jag nu skriver i tredjeperson, fast jag egentligen tycker att det är betydligt lättare att "spotta ord" i förstaperson. Den här bloggposten gick t.ex på fem minuter och den är hela 238 ord!

Någon annan som har NaNo-tankar att dela med sig av? (Jag är intresserad av allt!)

Ni som inte vet vad NaNoWriMo är, kolla här: http://www.nanowrimo.org

Det här är en bit av det jag skrev i min NaNoWriMo 2010. Berättelsen hade den vackra arbetstiteln "Nataniel och CO" (helt spontant...) och då jag bara skrev utan eftertanke är den NaNoWriMo:n mest ett försök för mig själv att lära känna mina karaktärer, särskilt vampyrerna Gabrielle, Simona och Nataniel, världen de bor i och att försöka komma på en handling och konflikt. 

Det här är "kapitel" sju, det utspelar sig på morgonen efter en natt då Simona hävdar att hon sett en motsvarighet till ett spöke, det är ett utmärkt exempel på hur man försöker skriva så många ord som möjligt på så kort tid som möjligt och låter berättelsen stå stilla under tiden... eller?

Sju

”Nataniel lämnar slottet”, upplyste Simona Gabrielle om. Hon hade bara försiktigt dragit undan tyget för mörkläggning och såg en lång mörkklädd gestalt gå.

Försiktigt, för att den mer känsliga vampyren inte skulle skadas av ljuset fäste hon tyget ordentligt igen.

    ”Varför skulle han göra det den här tiden?” sa Gabrielle ”Men han har säkert sina skäl förstås.”

    Jo, och Gabrielle hade nog sina skäl att inte ifrågasätta Nataniels anledningar till att göra saker, även om de var okända. Simona höll med henne. Hennes bror hade sina skäl till att göra saker, men just den här gången skulle hon ha uppskattat om han talat om de för henne innan han gav sig iväg. Lite lugnande ord hade hon uppskattat, även om bara det faktum att dagen återvänt med sitt ljus gjorde henne muntrare.

    ”Vill ni ha frukost?” frågade Gabrielle.

    Simona skakade på huvudet. Frukost, nej tack.

    ”Jag brukar bara äta det ibland för att få känna smaken av färsk frukt”, sa hon.

    ”Jag förstår.”

    Gabrielle såg sig omkring nu, som om hon letade efter något. De hade redan diskuterat lite händelser och klarat av vardagligt prat så vad skulle de göra nu?

    ”Har ni spelat Sybero?” frågade hon sedan Simona som såg förvirrat på henne.

    ”Nej, faktum är att det har jag inte. Jag vet inte ens vad det är för något.”

    ”Väldigt bra. Det är ett brädspel, och jag får inte möjligheten att spela det så ofta”, Gabrielle log, ”jag hade nästan glömt bort att jag hade det.”

    Efter att ha hört det så hade Simona inte hjärta att tala om att hon inte var särskilt förtjust i brädspel. Fast vad kunde hon annars göra, ställa sig och se sig i spegeln i några timmar?

    ”Okej, plocka fram det då. Sedan har jag en fråga åt er, Gabrielle”, Simona såg hur Gabrielle gick bort till ett skåp och plockade fram en låda ur trä ur det. Sedan gick hon och satte sig vid bordet som stod vid rummets fönster.

    ”Min fråga är”, sa Simona när hon satte sig mittemot den andra vampyren, ”varför har ni börjat tilltala mig med ni igen?”

    Gabrielle, som höll på att plocka fram spelpjäser tittade upp. ”För att jag känner för att vara formell, och ni är slottets högsta dam.”

    ”Vi har känt varandra i otaliga år nu, Gabrielle.”

    ”Ja, och ni försöker få mig att tilltala er informellt, men misslyckas. Nataniel gillar det inte.”

    ”Gillar inte Nataniel när ni duar mig?” Simona hade aldrig hört det förut i sådana fall.

    Gabrielle ignorerade oartigt frågan och gick över till att förklara spelreglerna. På bordet hade hon lagt ut tio fyrkantiga plattor av lönnträ, fem målade i grönt och fem målade i rött, en större rund platta som var naturell och två högar med för Simona okänt antal runda brickor, hälften målade i rött och hälften målade i grönt. Det låg även några små träfigurer på bordet som verkade föreställa människor. Simona plockade upp en, och konstaterade förtjust att den hade huggtänder, om än överdrivet stora sådana.

    ”Det där är de olika raserna”, sa Gabrielle, ”man väljer en ras, människa, vampyr, eike, varulv, magiker och så vidare, och beroende på vilken man valt så får man olika spelregler. De här”, hon rörde vid en av de stora plattorna på bordet, ”är våra olika landområden. Vi har fem var som ni kan se. Spelet går ut på att bo i så många landområden som möjligt, och egentligen så ska man vara minst tre spelare men vi kan väl försöka ändå. De här mindre brickorna är våra soldater, eller invånare om man så vill.” Gabrielle dök återigen ner med sina händer i lådan, och kom upp med några slitna pergamentbitar.

    ”De här”, sa hon och visade att det stod siffror på papperen, ”är hur bra det går för en att slåss. Vi ska få tre sådana var.” Hon gav tre till Simona som tog emot och tittade på dem, det stod tio, fem respektive tolv på lapparna. Var det bra eller dåligt?

    ”Vilken ras vill du vara?” frågade Gabrielle sedan, och Simona kunde inte låta bli att kommentera.

    ”Du sa du till mig.” Det var absolut inget anklagande i hennes ton, mer en lugn positivitet men Gabrielle skyndade ändå att ändra sig.

    ”Vilken ras vill ni vara? De har alla olika svagheter och styrkor.”

    Simona funderade, och snurrade vampyren hon höll i handen. Sedan lade hon ner den och plockade upp en ny träfigur, den här var snidad på ett sätt som förmodligen skulle föreställa att den hade päls men ansiktet såg rätt så mänskligt ut.

    ”Vilka styrkor och svagheter har varulvarna?” frågade hon Gabrielle.  

    ”Låt mig tänka. Eftersom varulvar är starka, ser bra, så tror jag att de får plus när de attackerar, dubbelt så mycket som det antal pjäser de har – det är nämligen så att ens attackstyrka och försvarsstyrka bestäms både av vad som står på kortet och hur många pjäser man använder- så om jag har ett kort som det står tio på och tre varulvar så har jag styrkan sexton istället för tretton.”

    ”Okej…”

    ”Och”, Gabrielle lyste upp efter att plötsligt kommit på något, ”när de blir attackerade och ska försvara sig så får man dubbla siffran som står på kortet istället.”

    ”Vilka svagheter har de då?”

    ”Ja… det vet jag faktiskt inte. Vi får väl hitta på något eftersom. Som sagt så ska man egentligen vara minst tre personer som spelar också, gärna fler.”

    Det blev tyst ett tag. Sedan lade Simona undan varulven.

    ”Om ni väljer en pjäs så kan vi börja sedan. Det där med krafter är inte så noga”, sa Gabrielle.

    ”Vilken av de här är magikern?”

    ”Det är den här”, Gabrielle plockade upp en figur som var rätt nött. ”Den är inte helt lätt att se nej, men den har en mantel på sig – och en vandringsstav.”

    Simona tog emot figuren.

    ”Jag vill vara magiker.”

    ”Kanske har du alltid drömt om att kunna trollformler”, log Gabrielle och plockade åt sig en figur. Människan, gissade Simona att det var.

    ”Människan är ju inte precis känd för att vara den allra mäktigaste varelsen”, sa Gabrielle, ”men de är ju många. Därför får man dubblera numret på kortet om man har den, eller om det var antalet pjäser man fick dubbla”

    ”Det låter precis som på varulvarna?”

    ”Gör det? Som sagt jag kommer inte ihåg så noga”, Gabrielle såg lite obekväm ut. Sedan sträckte hon ut sina händer och föste snabbt ner allt hon så noga plockat upp på bordet ner i lådan igen. Simona hann inte hindra henne. ”Det var länge sedan jag spelade, jag tror att vi glömmer det och gör något annat istället. Vi är ändå för få personer.”

    Simona kommenterade inte, men hon undrade varför Gabrielle ändrat sig så plötsligt. Hon gjorde det ibland och Nataniel hade tidigare, för åratal sedan, bett Simona att ha överseende med det. Men varför? Hon såg på medan Gabrielle lade undan lådan igen och kände lite sorg för sin vän. Kanske hade Gabrielle inte spelat det där spelet ända sedan hon kommit hit. Kanske förde det med sig minnen av svurna tider och personer hon känt för länge sedan?

    Simona visste inte mycket om Gabrielles bakgrund. Nataniel hade varit ute på resande fot, de hade nyligen flyttat till den här staden och inte riktigt fått känslan av hem än och kanske var det därför han hade rest, och när han kommit tillbaka hade han haft Gabrielle med sig. Det var inte första gången som han förde med sig en okänd kvinna som skulle bo med dem, men enligt Simona var det en av de bättre gångerna. Gabrielle var vänlig och livlig, varken olycklig eller mordlysten eller högfärdig som så många andra av kvinnorna Nataniel tjusats av. Det hade varit roligt att veta mer om hennes bakgrund. Hur länge hade hon varit vampyr till exempel? Det var en väldigt personlig fråga att ställa till en icke-född vampyr, men någon gång hoppades Simona kunna komma tillräckligt nära Gabrielle för att hon i förtroende skulle berätta sådana personliga saker. Och anekdoter från sitt tidigare liv. Som det var nu kunde Simona bara tiga, hoppas att det inte var Nataniel som var orsaken till Gabrielles vampyrism eftersom hon hade så svårt att se honom som skapare, och se fram emot en eventuell framtid där hon stod Gabrielle närmare.

    ”Simona”, Simona rycktes ur sina tankar och såg på Gabrielle, som satt sig ner mitt emot henne igen.

    ”Ja?”

    ”Jag hoppas ni inte tar illa upp av att jag frågar, men jag har funderat på det här, och ni verkar lugnare nu.”

    Det var en inledning som inte bådade gott men Simona såg lugnt på och lyssnade medan Gabrielle fortsatte tala.

    ”Ni sa att ni såg Viola… hur såg hon ut?”

     ”Jag vill helst inte tala om det, men för er kan jag väl. Hon såg ut som hon gjorde när hon levde, bara det att… hon såg mer livlös ut. Mer sliten. Och hennes kläder var trasiga.”

    ”Sa hon något?”

    ”Nej det gjorde hon inte”, Simona kom på att Gabrielle inte hade hört hennes korta redogörelse för Nataniel. Skulle hon vara tvungen att dra allt igen? Dessutom så ville kanske inte Nataniel att hon diskuterade det här med Gabrielle, det var ju han som bett henne att gå. ”Faktum var att det kanske inte alls var hon. Det kan ha varit någon ungdom från staden som gått fel eller något.” Hon försökte sig på att le men förstod att det inte gick så bra. ”Jag vill verkligen inte tala mer om det.”

    Gabrielle såg förstående på henne, även om Simona själv förstod att hon inte alls förstod. Hur skulle hon kunna göra det? Hon hade inte varit där, hon hade inte känt rädslan.

    Det var ovanligt att bli rädd för en vampyr. För länge sedan hade Simona själv varit den som andra fruktade i mörkret, men det hade inte hjälpt därute med Gilbert. Hade hon tydligt sett att den skrämmande varelsen var en annan vampyr, en varulv, ett spöke eller till och med en eike – som förstås inte alls såg ut på det sättet – så hade hon varit lugnare, det var hon säker på. Det var ovissheten som var skrämmande. Hon hade ingen lust att försöka förklara det här för Gabrielle.

Fast hon hade ingen lust att vara själv heller, inte ännu.

    ”Kanske skulle vi kunna gå till porträttsalen?” föreslog hon istället. Gabrielle såg svagt tveksam ut.

    ”Den salen vill jag helst bara besöka en gång vart hundrade år.”

    ”I sådana fall så får ni vänta vad, tusen år? Innan nästa gång menar jag. Själv känner jag inte för att vänta så länge.”

    ”Vi skulle kunna spela tärningsspel istället.”

    Simona insåg att hon inte skulle få med sig Gabrielle någonstans just nu. Dessutom skulle det bli enklare för Nataniel att hitta de båda två om de stannade här. Därför nickade hon.

    ”Som ni vill, vi stannar här och spelar tärningsspel.”

-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*

He, jag har en ny egen-underhållning-kategori. Överskriften "I Gamla Worddokument" säger allt, texter och dikter från gamla worddokument, publicerade här på bloggen för mitt eget höga nöjes skull.

När jag var yngre skrev jag saker, både dikter och lite noveller och (början på) berättelser. Det är alltid kul att snubbla över sådant, fast även lite sorgligt eftersom jag skriver så lite nuförtiden. Det är även kul att hitta saker för att det kan vara sånt som handlar om karaktärer och berättelser som fortfarande springer omkring i mitt huvud, och få mig att tänka "ah, ja just det, jag hade glömt att det började så".

En sådan karaktär är Gregory Pathfinder, ung och flerfaldig mördare. Innan jag för cirka tjugo minuter sedan läste nedanstående text hade jag glömt bort flera saker om honom.

1.Han började faktiskt som en tänkt rollspelskaraktär (forumsrollspel), men jag tror inte att inlägget någonsin publicerades.

2. Han är otrevligare än jag minns, det var helt enkelt länge sedan jag försökte tänka mig in i hans huvud.

Kan tillägga att texten är oredigerad bortsett från de två sista meningarna som jag valt att ta bort för att de anknyter för starkt och inte särskilt snyggt till rollspel. Jag skulle lätt kunna redigera en del mer... ^^

Från juni 2007:

 "Gregory hade en gång varit en väldigt stilig man, men efter att han hade, som polischefen självt uttryckt det efter gripandet, ”charmat en kvinna för mycket till döds” och suttit inne i tre år var hans ansikte magert och hans svarta hår hade förlorat sin glans. Gregory hade snabbt fått lära sig att egocentriska och kallblodiga mördare inte var fängelsets mest omtyckta gäster. Vakterna missade inte en chans att komma med en retsam kommentar, ”glömma” hans mat, eller orsaka honom kroppslig skada, och de andra fångarna var nedlåtande mot honom, få av dem hade gjort något så förfärligt som han själv, och även de som enligt straffskalan hade det tyckte inte om honom då det mesta han sade var sarkastiska kommentarer till andras utseende, eller vad andra gjorde eller sade.

Han själv var nöjd med den uppståndelse och de upprörda känslor han tydligen orsakat under rättegången, åklagaren som beklagat sig över att dödsstraff inte tillämpades hade inte blivit tillsagd av någon, och demonstranter utanför hade tydligen haft samma åsikt som åklagaren. På sätt och vis var det bra att polisen hade haft så god uppsikt över Gregory, då åtminstone två personer ändå lyckats mordhota honom, polischefen inte inräknad.

Det enda Gregory själv beklagade var att han varit så slarvig när han dödat sitt sista offer, den där rödhåriga kvinnan. Flickan, enligt åklagaren. Hon hade varit endast sjutton år gammal och mycket, mycket söt och för den elegante mannen hade det inte varit någon konst att charma henne. Två veckor från första mötet hade hon varit död. Men han hade inte planerat det tillräckligt noga, han hade lämnat DNA-spår, och flickans bror hade kunnat peka ut Gregory som den stilige mannen systern haft sällskap med kvällen innan. När polisen dessutom upptäckte att Pathfinder, hade en koppling, visserligen långsökt, till en ung kvinna som hittats mördad fyra månader tidigare hade de gripit honom. 

För tillfället roade sig Gregory med att betrakta sina vanskötta naglar och fundera på hur livet skulle arta sig om han försökte vara lite trevligare mot fångvakten nästa gång denne kom förbi. En tanke han tänkt oftare och oftare då fängelsevistelsen den senaste tiden, även om han hellre skulle hänga sig än erkänna det, blivit det närmaste outhärdlig. Tanken brukade dock alltid urarta till en dagdröm om hur Gregory strypte den kvinnliga fångvaktaren, och rymde från fängelset med den avskyvärde fången i cellen bredvid."