Ni som inte vet vad NaNoWriMo är, kolla här: http://www.nanowrimo.org

Det här är en bit av det jag skrev i min NaNoWriMo 2010. Berättelsen hade den vackra arbetstiteln "Nataniel och CO" (helt spontant...) och då jag bara skrev utan eftertanke är den NaNoWriMo:n mest ett försök för mig själv att lära känna mina karaktärer, särskilt vampyrerna Gabrielle, Simona och Nataniel, världen de bor i och att försöka komma på en handling och konflikt. 

Det här är "kapitel" sju, det utspelar sig på morgonen efter en natt då Simona hävdar att hon sett en motsvarighet till ett spöke, det är ett utmärkt exempel på hur man försöker skriva så många ord som möjligt på så kort tid som möjligt och låter berättelsen stå stilla under tiden... eller?

Sju

”Nataniel lämnar slottet”, upplyste Simona Gabrielle om. Hon hade bara försiktigt dragit undan tyget för mörkläggning och såg en lång mörkklädd gestalt gå.

Försiktigt, för att den mer känsliga vampyren inte skulle skadas av ljuset fäste hon tyget ordentligt igen.

    ”Varför skulle han göra det den här tiden?” sa Gabrielle ”Men han har säkert sina skäl förstås.”

    Jo, och Gabrielle hade nog sina skäl att inte ifrågasätta Nataniels anledningar till att göra saker, även om de var okända. Simona höll med henne. Hennes bror hade sina skäl till att göra saker, men just den här gången skulle hon ha uppskattat om han talat om de för henne innan han gav sig iväg. Lite lugnande ord hade hon uppskattat, även om bara det faktum att dagen återvänt med sitt ljus gjorde henne muntrare.

    ”Vill ni ha frukost?” frågade Gabrielle.

    Simona skakade på huvudet. Frukost, nej tack.

    ”Jag brukar bara äta det ibland för att få känna smaken av färsk frukt”, sa hon.

    ”Jag förstår.”

    Gabrielle såg sig omkring nu, som om hon letade efter något. De hade redan diskuterat lite händelser och klarat av vardagligt prat så vad skulle de göra nu?

    ”Har ni spelat Sybero?” frågade hon sedan Simona som såg förvirrat på henne.

    ”Nej, faktum är att det har jag inte. Jag vet inte ens vad det är för något.”

    ”Väldigt bra. Det är ett brädspel, och jag får inte möjligheten att spela det så ofta”, Gabrielle log, ”jag hade nästan glömt bort att jag hade det.”

    Efter att ha hört det så hade Simona inte hjärta att tala om att hon inte var särskilt förtjust i brädspel. Fast vad kunde hon annars göra, ställa sig och se sig i spegeln i några timmar?

    ”Okej, plocka fram det då. Sedan har jag en fråga åt er, Gabrielle”, Simona såg hur Gabrielle gick bort till ett skåp och plockade fram en låda ur trä ur det. Sedan gick hon och satte sig vid bordet som stod vid rummets fönster.

    ”Min fråga är”, sa Simona när hon satte sig mittemot den andra vampyren, ”varför har ni börjat tilltala mig med ni igen?”

    Gabrielle, som höll på att plocka fram spelpjäser tittade upp. ”För att jag känner för att vara formell, och ni är slottets högsta dam.”

    ”Vi har känt varandra i otaliga år nu, Gabrielle.”

    ”Ja, och ni försöker få mig att tilltala er informellt, men misslyckas. Nataniel gillar det inte.”

    ”Gillar inte Nataniel när ni duar mig?” Simona hade aldrig hört det förut i sådana fall.

    Gabrielle ignorerade oartigt frågan och gick över till att förklara spelreglerna. På bordet hade hon lagt ut tio fyrkantiga plattor av lönnträ, fem målade i grönt och fem målade i rött, en större rund platta som var naturell och två högar med för Simona okänt antal runda brickor, hälften målade i rött och hälften målade i grönt. Det låg även några små träfigurer på bordet som verkade föreställa människor. Simona plockade upp en, och konstaterade förtjust att den hade huggtänder, om än överdrivet stora sådana.

    ”Det där är de olika raserna”, sa Gabrielle, ”man väljer en ras, människa, vampyr, eike, varulv, magiker och så vidare, och beroende på vilken man valt så får man olika spelregler. De här”, hon rörde vid en av de stora plattorna på bordet, ”är våra olika landområden. Vi har fem var som ni kan se. Spelet går ut på att bo i så många landområden som möjligt, och egentligen så ska man vara minst tre spelare men vi kan väl försöka ändå. De här mindre brickorna är våra soldater, eller invånare om man så vill.” Gabrielle dök återigen ner med sina händer i lådan, och kom upp med några slitna pergamentbitar.

    ”De här”, sa hon och visade att det stod siffror på papperen, ”är hur bra det går för en att slåss. Vi ska få tre sådana var.” Hon gav tre till Simona som tog emot och tittade på dem, det stod tio, fem respektive tolv på lapparna. Var det bra eller dåligt?

    ”Vilken ras vill du vara?” frågade Gabrielle sedan, och Simona kunde inte låta bli att kommentera.

    ”Du sa du till mig.” Det var absolut inget anklagande i hennes ton, mer en lugn positivitet men Gabrielle skyndade ändå att ändra sig.

    ”Vilken ras vill ni vara? De har alla olika svagheter och styrkor.”

    Simona funderade, och snurrade vampyren hon höll i handen. Sedan lade hon ner den och plockade upp en ny träfigur, den här var snidad på ett sätt som förmodligen skulle föreställa att den hade päls men ansiktet såg rätt så mänskligt ut.

    ”Vilka styrkor och svagheter har varulvarna?” frågade hon Gabrielle.  

    ”Låt mig tänka. Eftersom varulvar är starka, ser bra, så tror jag att de får plus när de attackerar, dubbelt så mycket som det antal pjäser de har – det är nämligen så att ens attackstyrka och försvarsstyrka bestäms både av vad som står på kortet och hur många pjäser man använder- så om jag har ett kort som det står tio på och tre varulvar så har jag styrkan sexton istället för tretton.”

    ”Okej…”

    ”Och”, Gabrielle lyste upp efter att plötsligt kommit på något, ”när de blir attackerade och ska försvara sig så får man dubbla siffran som står på kortet istället.”

    ”Vilka svagheter har de då?”

    ”Ja… det vet jag faktiskt inte. Vi får väl hitta på något eftersom. Som sagt så ska man egentligen vara minst tre personer som spelar också, gärna fler.”

    Det blev tyst ett tag. Sedan lade Simona undan varulven.

    ”Om ni väljer en pjäs så kan vi börja sedan. Det där med krafter är inte så noga”, sa Gabrielle.

    ”Vilken av de här är magikern?”

    ”Det är den här”, Gabrielle plockade upp en figur som var rätt nött. ”Den är inte helt lätt att se nej, men den har en mantel på sig – och en vandringsstav.”

    Simona tog emot figuren.

    ”Jag vill vara magiker.”

    ”Kanske har du alltid drömt om att kunna trollformler”, log Gabrielle och plockade åt sig en figur. Människan, gissade Simona att det var.

    ”Människan är ju inte precis känd för att vara den allra mäktigaste varelsen”, sa Gabrielle, ”men de är ju många. Därför får man dubblera numret på kortet om man har den, eller om det var antalet pjäser man fick dubbla”

    ”Det låter precis som på varulvarna?”

    ”Gör det? Som sagt jag kommer inte ihåg så noga”, Gabrielle såg lite obekväm ut. Sedan sträckte hon ut sina händer och föste snabbt ner allt hon så noga plockat upp på bordet ner i lådan igen. Simona hann inte hindra henne. ”Det var länge sedan jag spelade, jag tror att vi glömmer det och gör något annat istället. Vi är ändå för få personer.”

    Simona kommenterade inte, men hon undrade varför Gabrielle ändrat sig så plötsligt. Hon gjorde det ibland och Nataniel hade tidigare, för åratal sedan, bett Simona att ha överseende med det. Men varför? Hon såg på medan Gabrielle lade undan lådan igen och kände lite sorg för sin vän. Kanske hade Gabrielle inte spelat det där spelet ända sedan hon kommit hit. Kanske förde det med sig minnen av svurna tider och personer hon känt för länge sedan?

    Simona visste inte mycket om Gabrielles bakgrund. Nataniel hade varit ute på resande fot, de hade nyligen flyttat till den här staden och inte riktigt fått känslan av hem än och kanske var det därför han hade rest, och när han kommit tillbaka hade han haft Gabrielle med sig. Det var inte första gången som han förde med sig en okänd kvinna som skulle bo med dem, men enligt Simona var det en av de bättre gångerna. Gabrielle var vänlig och livlig, varken olycklig eller mordlysten eller högfärdig som så många andra av kvinnorna Nataniel tjusats av. Det hade varit roligt att veta mer om hennes bakgrund. Hur länge hade hon varit vampyr till exempel? Det var en väldigt personlig fråga att ställa till en icke-född vampyr, men någon gång hoppades Simona kunna komma tillräckligt nära Gabrielle för att hon i förtroende skulle berätta sådana personliga saker. Och anekdoter från sitt tidigare liv. Som det var nu kunde Simona bara tiga, hoppas att det inte var Nataniel som var orsaken till Gabrielles vampyrism eftersom hon hade så svårt att se honom som skapare, och se fram emot en eventuell framtid där hon stod Gabrielle närmare.

    ”Simona”, Simona rycktes ur sina tankar och såg på Gabrielle, som satt sig ner mitt emot henne igen.

    ”Ja?”

    ”Jag hoppas ni inte tar illa upp av att jag frågar, men jag har funderat på det här, och ni verkar lugnare nu.”

    Det var en inledning som inte bådade gott men Simona såg lugnt på och lyssnade medan Gabrielle fortsatte tala.

    ”Ni sa att ni såg Viola… hur såg hon ut?”

     ”Jag vill helst inte tala om det, men för er kan jag väl. Hon såg ut som hon gjorde när hon levde, bara det att… hon såg mer livlös ut. Mer sliten. Och hennes kläder var trasiga.”

    ”Sa hon något?”

    ”Nej det gjorde hon inte”, Simona kom på att Gabrielle inte hade hört hennes korta redogörelse för Nataniel. Skulle hon vara tvungen att dra allt igen? Dessutom så ville kanske inte Nataniel att hon diskuterade det här med Gabrielle, det var ju han som bett henne att gå. ”Faktum var att det kanske inte alls var hon. Det kan ha varit någon ungdom från staden som gått fel eller något.” Hon försökte sig på att le men förstod att det inte gick så bra. ”Jag vill verkligen inte tala mer om det.”

    Gabrielle såg förstående på henne, även om Simona själv förstod att hon inte alls förstod. Hur skulle hon kunna göra det? Hon hade inte varit där, hon hade inte känt rädslan.

    Det var ovanligt att bli rädd för en vampyr. För länge sedan hade Simona själv varit den som andra fruktade i mörkret, men det hade inte hjälpt därute med Gilbert. Hade hon tydligt sett att den skrämmande varelsen var en annan vampyr, en varulv, ett spöke eller till och med en eike – som förstås inte alls såg ut på det sättet – så hade hon varit lugnare, det var hon säker på. Det var ovissheten som var skrämmande. Hon hade ingen lust att försöka förklara det här för Gabrielle.

Fast hon hade ingen lust att vara själv heller, inte ännu.

    ”Kanske skulle vi kunna gå till porträttsalen?” föreslog hon istället. Gabrielle såg svagt tveksam ut.

    ”Den salen vill jag helst bara besöka en gång vart hundrade år.”

    ”I sådana fall så får ni vänta vad, tusen år? Innan nästa gång menar jag. Själv känner jag inte för att vänta så länge.”

    ”Vi skulle kunna spela tärningsspel istället.”

    Simona insåg att hon inte skulle få med sig Gabrielle någonstans just nu. Dessutom skulle det bli enklare för Nataniel att hitta de båda två om de stannade här. Därför nickade hon.

    ”Som ni vill, vi stannar här och spelar tärningsspel.”

-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eftersom jag är så sanslöst dålig på att blogga tänkte jag passa på att skriva ett kort inlägg. Planen är att ett mindre genomarbetat inlägg ska få mig att bli mer sugen på att skriva. Detta är ingen riktig recension men jag har läst ut "Det svart...

  Snyggt skriven handling (med spoiler för serien) finns här   Den röda handsken är den andra boken i en serie. Då den första boken, Den vita handsken, hade en historia som kändes fullständig faller boken lite smått i uppföljarspåret och är ...

Börjar nu närma mig slutet i boken Rubinröd (som jag läser på tyska tack vare awesome kompis till mig som lånat mig boken!). Fullständig (svensk) titel på boken är Rubinröd - Tidlös kärlek men faktum är att boken inte alls innehållit särskilt mycket ...

Under sportlovet fick jag en lite släng av något och lånade vampyrböcker på biblioteket, med en liten tanke på att ha vampyrtema i min läsning. Det gav mig fyra böcker men två lämnade jag bakom mig när jag lämnade min hemstad för min andra stad och n...

Mina mål för februari: Läsa ut Alkemisten *klarat* Börja läsa Rubinrot *klarat* Läsa Ringaren i Notre Dame Del 2 - Upploppet *klarat* Fortsätta läsa Amerikanska gudar *klarat och läst ut* Publicera minst en bokrecension/bokreflektion/bokanaly...