Den sista boken jag läste ut under 2010 blev klar 25 december, det var då tredje gången jag läste boken - men första gången på originalspråket engelska.

Vilken bok det var? Jo, det står förstås här i överskriften.

Först och främst; Sagan om is och eld, som serien "A Song of Ice and Fire" har fått heta i den svenska översättningen (som tyvärr verkar ha slutat ges ut...) är en av mina absoluta favoritserier. Den har trovärdiga, fantastiska karaktärer, spännande vändningar och är väldigt välskriven. Magi och medeltid smyger omkring på varje sida, men i den här världen ses det övernaturliga som något främmande, något utdött och inte ens karaktärerna själva tror på mycket av det konstiga som händer.

Böckerna har multipla perspektiv, alltså flera karaktärer som skulle kunna kallas huvudpersoner, vilket gör dels att man får ta del av flera sidor av konflikterna som pågår, dels att man får uppleva olika geografiska  platser och till viss del även hur folk utanför adeln lever. För det kan sägas om serien; de i fantasy så vanliga små profetieuppfyllande bondpojkarna är fullkomligt utkastade för att ge plats åt adelsmännen och deras barn.

Tredje boken (A Storm of Swords alltså) är den längsta hittills i serien, det är också en bok då otroligt mycket händer men man har som vant sig vid det vid det här laget. De övernaturliga inslagen är fler än i de tidigare böckerna och jag är lite orolig för hur George R R Martin ska få ihop fortsättningen. Dock har jag inte läst A Feast for Crows, fyran i serien, ännu så jag ska väl vara tyst. Och även om Martin inte ger ut en enda bok till så har han givit mig otroligt många timmar fantastisk läsupplevelse. Tack GRRM!

(Visst låter det farligt med GRRM! ^^)

Jag är vanligtvis väldigt skeptisk mot och fäster mig inte särskilt mycket vid kortare böcker, och med sina 124 sidor räknar jag definitivt "Det är slut mellan Gud och mig" av Katarina Mazetti som en kortare bok. Det kan vara bra att veta när man läser det här inlägget.

Boken är berättad av en tjej, som, om jag kommer ihåg saken rätt, skriver ner sina tankar om en vän som möjligen har begått självmord i en bok eftersom hon inte kan prata med någon om henne. Mer och mer av känslorna och historien avslöjas efter hand.

Boken var helt okej. Kommer inte ihåg så mycket längre, inget som är värt att skriva ner här i alla fall.  

Det var en gång en man som hette Bram Stoker. Bram Stoker skrev en bok som fick titeln "Dracula".

Etthundra år senare var en ungdom väldigt förtjust i vampyrer och beslutade sig för att läsa Dracula, Vampyrromanen med stort V.

Tyvärr så gjorde hon det i ett skolsammanhang, och tyvärr visade det sig att boken inte var så bra som hon trott, och framförallt inte föll henne i smaken som hon trott.

För visst, det är skillnad på att läsa en ny roman, som ofta flyter på ganska bra och innehåller intressanta karaktärer och moderna tankesätt, och en inte lika nyskriven roman som då istället innehåller gamla värderingar och väldigt långsamt tempo. I fallet med "Dracula" även lite väl komplicerad engelska för mig.

Jag gillade början av boken, den var spännande, men någonstans där mitt i så tog spänningen slut och vad fanns då kvar?

Över allt bland bokstäverna tryckta på billigt papper så hoppade det viktorianska Englands syn på kvinnor, och män, fram och bet mig i näsan. Det var helt enkelt plågsam och långsam läsning.

Det som gjorde det än värre var att jag var tvungen att skriva om det här på engelskan, och förvirringen (de höga förväntningar jag haft på boken och besvikelsen över att den inte nådde upp till dem hoppade omkring och boxades i mitt huvud, ungefär) gjorde att jag varken kunde analysera den eller skriva något vettigt överhuvudtaget. Efter att ha skrivit en taskig (som i dålig) bokrecension gick jag och läste en analys av boken vilket dels fick mig att känna mig som en idiot för att jag inte förstått visst bildspråk och vissa ledtrådar, och dels fick mig att ogilla den än mer.

Ja, nu när jag har öst ut lite vrede över Dracula så kan jag avsluta med att säga att jag aldrig mer kommer att våga öppna en klassiker igen (Greven av Monte-Cristo undantagen).

Jag är dock fortfarande intresserad av att veta hur de som verkligen tycker om den här boken egentligen tänker kring den.

I engelskan fick vi i uppgift att läsa en valfri bok. Jag snubblade över en Science Fiction bok i biblioteket, vid namn "The giver" (skriven av Lois Lowry).

Så fort jag börjat läsa boken hade jag svårt att lägga ifrån mig den. "The giver" utspelar sig i en framtida värld där pojken Jonas lever tillsammans med sin mamma, pappa och lillasyster. Samhället de bor i är hårt styrt, och det är finurligt skrivet så att man förstår mer och mer av hur samhället fungerar och varför Jonas tänker som han gör.

Jonas är i bokens början på väg ut i vuxenlivet, han ska bli "a twelve" (vågar inte gissa den exakta svenska översättningen) och då får alla tolvåringar en särskild uppgift tilldelad sig, ett yrke alltså. Man kan bli barnskötare, lärare, barnföderska, pilot osv. Jonas blir utsedd till något väldigt, väldigt speciellt: "Keeper of Memory" och det för med sig en massa ny kunskap och både smärta och glädje...

Boken är kort och lättläst och väldigt värd att läsa. Det är fullspäckat med frågeställningar som man gärna kan diskutera i t.ex skolklasser och kanske då helst med folk i högstadiet eller Jonas ålder.

Den fråga som mest bitit sig fast i mitt huvud är vad som är viktigast, så mycket frihet som möjligt -något som kan nyttjas mest av de rika och mäktiga- eller att alla får rätten till mat på bordet och att botas mot sjukdomar? En inte helt lätt fråga någonsin och särskilt inte i dagens värld...

Betyg? Bara för att det är så roligt? Den får fyra av fem för intressanta frågor och skildringar, men är för kort för att nå upp till min femstjärniga stjärnhimmel...

Det fanns en gång en bok som hette "Odjuret" och hade en cool framsida. Böcker som heter sådana saker och har coola framsidor fångar min uppmärksamhet. "Odjuret" var en bra bok.

"Brevvännen" är en fristående uppföljare till "Odjuret", och båda är skrivna av Ally Kennen. "Brevvännen" och "Odjuret" är sammanlänkade genom att huvudpersonen i den efterföljande boken är bror till huvudpersonen i den andra (rätta mig om jag har fel). Båda böckerna handlar även om problempojkar, annars har de ingen handling gemensamt och för att läsa den ena måste man inte ha läst den andra.

I "Brevvännen" är huvudpersonen Chas, en femtonåring som hoppat runt mellan olika fosterhem men till slut hamnat hos sin mormor och instabila mamma, och som gör lite olagliga saker ibland.

En dag får denne Chas en lysande idé, han ska börja brevväxla med en okänd person som sitter i dödscell. Och det blir kanske inte en början på hans problem, men en ordentlig vidareutveckling i alla fall.

Jag tycker helt klart att Brevvännen är en läsvärd bok. Det är svårt att säga varför utan att skriva mer handling, och jag vill undvika att skriva mer handling. Jag kan dock skriva att jag gillar hur Chas liv, trots att det är svårt och hårt, inte drar in alla ungdomsproblem som verkar finnas i hela världen som det brukar göra i en del ungdomsböcker (särskilt svenska?). Gillar också slutet, och kan mycket väl tänka mig att det blir en filmatisering av den här boken. Om det inte redan finns någon. Jag kan också tänka mig att denna filmatisering är mycket sämre än boken, så läs!

Var länge sedan jag läste men eftersom jag älskar sifferbetyg så hamnar den här mellan tre och fyra. Tror jag. Eftersom fyra är mitt favoritbetyg så varför inte?

Fotnot: Jag gillade "Odjuret" bättre. Förmodligen för att "huvudstoryn" var mer huvudstory i den. Så börja gärna med att läsa den och gör mig glad. Gladast blir jag dock om ni läser "Kampen om järntronen" (org. titel: "A game of thrones") som inte har något alls med Ally Kennen eller det här inlägget att göra. :)     

*Fler saker som inte har med det här inlägget att göra är att det här inlägget egentligen skrevs i Juni 2010, men inte publiceras förrän i januari 2011 ^^ Så bortglömd var denna stackars blogg.

Det här är sista boken i den härliga vampyrserien "The Saga of Darren Shan" av författaren Darren Shan. Jag är så glad att jag valde att höra just på första boken i denna serie, "Cirque Du Freak", när vi skulle lyssna på ljudböcker i skolan. Vem vet, annars hade jag kanske aldrig börjat läsa den här underbara serien och den här underbara författaren.

"Sons of Destiny" fortsätter där förra boken slutade, jag ska inte avslöja var. Den fortsätter och innehåller ett slut som lyckas både fungera som ett riktigt slut och ändå vara ganska öppet - och ett slut som lyckas vara både lyckligt och olyckligt på samma gång, surt med en massa socker på och en hjärtevärmande känsla i magen (WTF?). Mer än så vill jag inte avslöja för det blir lätt att det blir för mycket.

Genom serien har en del av lyckan med böckerna varit hur lätt det är att lista ut (kanske snarare tro att man listat ut) vad som ska hända och vad/vem som hänger ihop med vad/vem - samtidigt som man ofta blir överraskad. Det är också härligt med böcker för barn och unga som känns anpassade till yngre personer men ändå innehåller en massa hemskheter.

Lycka till med författandet Darren Shan (inte för att jag tror att du behöver det...)

Boken får fyra omslag av fem möjliga.

"Gorlans ruiner" handlar om Will (underbart namn) som är femton år och föräldralös. När den stora dagen då de föräldralösa myndlingarna på slottet(?) Will bor på ska få en lärlingsplats så får Will en udda en - hos spejaren. Först är han lite missnöjd men sedan blir det bättre och bättre och leder till ett lagom spännande och sött fantasyäventyr.

Det här är första boken i serien "Spejarens lärling" och även om jag hört att delarna är ganska fristående så tror jag att just den här boken kan förlora en del på det. Här introduceras karaktärerna och åtminstone stora delar av grundhandlingen. Boken är inte så lång, skriven med ett lättläst språk och verkar rikta sig till en ganska ung publik. Så ung att jag kan känna mig några år för gammal. Detta innebär inte att boken är dålig, jag ångrar inte att jag läste den och den hade sina fina ögonblick, men det finns bättre böcker.

Om man är lite yngre än mina sexton år och gillar fantasy eller bara är svag för karaktärer som heter Will så tror jag dock att "Spejarens Lärling" kan vara en hyfsad serie. Författaren heter John Flanagan.

Boken får två (och en halv) framsidor.

Trodde att det här var sista boken i serien för en sekund... man tänker onekligen fel ibland.

"Lord of the shadows" är alltså NÄST SISTA boken i serien - som för övrigt är skriven av ingen mindre än Darren Shan! Spännande värre, eller hur?

Såhär har jag skrivit om boken i min läsdagbok: "Elaka Darren Shan... (författaren). Härlig ny karaktär."

Det är också ungefär allt jag kommer ihåg om boken. Inte för att den var dålig på något sätt, det är bara så att "The Saga of Darren Shan" är en helhet i mitt huvud. Dessutom så läser jag för snabbt så det är inte alltid jag kommer ihåg detaljer. Serien om Darren Shan av Darren Shan är i alla fall en jättebra och helt klart läsvärd serie. Nu vet ni det.

(Är det någon som kan skriva en lista på karaktärer som introduceras i den här boken? Så jag kan bekräfta vilken karaktär det är jag menar   )