Jag trodde att jag visste mer om Jan Guillous "Ondskan" än jag egentligen visste tydligen. Det jag trodde mig veta var att han blev misshandlad av sin styvfar och av någon anledning blev ivägskickad till en internatskola där han blev misshandlad och mobbad. Jag hade delvis rätt självklart men definitivt inte helt rätt.

Erik, huvudpersonen i boken, blir regelbundet misshandlad av sin pappa. Detta har lett till att han blivit väldigt tålig mot smärta och väldigt duktig på psykologiska saker kring misshandel och våld. Erik är ledaren för ett halvkriminellt gäng i sin skola och kungen i klassen, men blir relegerad.

Då får han istället börja på en internatskola full av rikemansbarn som styrs med något som kallas "kamratuppfostran" men som Erik egentligen upptäcker inte är något annat än våld och tyranni. Erik bestämmer sig för att kämpa emot.

Jag brukar inte skriva så långt om handlingen i böcker i vanliga fall, så jag hoppas att det inte blev för mycket.

Hela boken är skriven i tredjeperson, ur Eriks synvinkel men med väldigt mycket objektivt berättande. Det blir som att Guillou håller en lång föreläsning varenda gång han tänker och han förklarar det mesta. För mig gör det både att jag blir inte blir så emotionellt påverkad av boken, samtidigt som jag oroar mig en del för stackars Erik och hans psykiska problem.

Boken var bra och att läsa den var inte  bortkastad tid. Samtidigt har jag läst böcker jag tyckt mycket bättre om.

Ondskan får tre av fem.. böcker?