Fortsätter med min ambition att få iväg utkast skrivna 2012, nu när de legat en halv evighet och jag inte längre är lika kritisk mot dem. 

Som glad tyska steg fem-elev, fick jag välja en bok att läsa i våras. Min lärare talade varmt om "Siddharta" av Herman Hesse, och under ett besök på biblioteket hittade jag tyskahyllan, och där en annan bok av Hesse. Den fångade mitt intresse inte bara på grund av att det var rätt författare, och såg ut att vara lagom längd, utan också för att den fanns både som hörbok och läsbok. Denna bok var alltså "Der Steppenwolf" ("Stäppvargen").

"Der Steppenwolf" gavs ut första gången 1927, och handlar om en man i övre medelåldern vid namn Harry Haller. Han lever ensam efter en skilsmässa från sin fru, och upplever sig stå utanför det vanliga samhället. Harry ser sig själv som en "stäppvarg", eller upplever åtminstone att en del av honom är djurisk och föraktar allt vad världen, civilisation och människor heter.

"Stäppvargen" är en väldigt filosofisk roman, och det är svårt att beskriva någon tydlig handling, även om det går att säga att det handlar om Harrys personliga utveckling. Det mesta som skrivs är dock tankar i Harrys huvud, tankar som handlar både om honom själv, men också om saker som krig och mänsklighet i största allmänhet. Vissa tankar och idéer finner jag väldigt tilltalande, och att fundera kring dessa är min stora behållning med boken. Till exempel blir Harrys uppdelning av sig själv i två delar kritiserad av en text han hittar, där det står att verkligheten är mer komplicerad än så, att alla människor har tusentals själar, till och med djur har en hel massa själar. Vilket är en idé jag helt delar om man översätter den till att alla har många olika sidor. 

Harry är också fullt övertygad om att Tyskland som han lever i är på väg att gå mot ett nytt krig, något som berörs flera gånger i boken, ibland i samband med både nationalism och judehat. Det är lite kusligt, när man sitter med facit i hand och vet att Harry Haller (Herman Hesse...) fick helt rätt, trots att boken är skriven flera år innan nazisterna kom till makten i Tyskland.

Bokens ålder blir ibland tydlig i texten, delvis i kulturella uttryck som att ungdomsmusiken är jazz och grammofonen är en nymodighet enligt huvudpersonen, men även i formuleringar om "primitiva negrer" och kvinnoporträtt. På det stora hela känns det dock som att boken klarat tiden väl eftersom så mycket i den är allmänmänskliga funderingar och betraktelser.

Om boken innehåller ett budskap, skulle det nog vara att det inte är så bra att leva som Harry gör. Han är cynisk, tänker alldeles för mycket och vågar vare sig prova nya saker eller njuta ordentligt av livet, till skillnad från bokens största bikaraktärer.

På det stora hela är det en bok jag rekommenderar att läsa till den som har tålamod och gillar att vara hobbyfilosof, men jag tror inte att den faller alla i smaken.